Cheerleading kunde bli mera inkluderande.
Cheerleading är en allt populärare sport – och Finland är nu regerande världsmästare efter år av amerikansk dominans. Cheerleading passar också bra som motionsform för personer med olika slags behov av stöd, men här återstår en hel del arbete med det inkl
Fjärde våningen, hälsar hissen med ett pling. Det luktar som det brukar göra på gym: gummimattor och svett. Ljudet av snabba fötter mot löpband och metallvikter som skräller mot golvet hörs däremot inte här. I stället hörs rop, skratt och mjuka dunsar av kropp som möter kropp. En snygg lyra efter en volt med skruv högt uppe i luften. High five!
Skillz Gym är en cheerleaders paradis. Inne i de stora hallarna högt uppe i Sundholmens idrottscentrum i Helsingfors är golven täckta av blåa mattor och diverse redskap för att underlätta akrobatikträningen. Det är söndag kväll och livet utanför dessa väggar känns trivialt – nu är det viktigaste att fånga den man slänger upp i luften.
I en av de mindre salarna, en bit bort från kvinnorna och männen som tränar för att kunna försvara sina platser på prispallen i VM, samlas en liten grupp för veckans träning.
– Bra Iina! Kom ihåg att lägga ner händerna på trean, säger Essi Kallunki.
Tillsammans med Lumikki Pylvänäinen och Nea Pitkänen tränar hon cheerleadingföreningen Funky Teams speciallag Super Monkeys.
Funky Team har i dag 66 tränare och cirka 900 medlemmar i 28 lag. Super Monkeys sticker ut ur mängden, eftersom laget består av sex medlemmar som alla har speciella behov i samband med träningen. Den här söndagen är bara två idrottare på plats, de andra har förhinder på grund av pandemin.
Iina Turunen är 24 år och bor i Vanda. På dagarna jobbar hon i ett kafé, eller passar på att måla om hon är ledig, men på söndag kväll är det cheerleading som gäller. I en spegelsal med blåa mattor är det Turunens tur att bli lyft. Hon tar ett djupt andetag och ett stadigt grepp om lagkamraten Emmi-Kaisa Lounios axel.
Lyft som gläder
Vips står hon på ett ben på Lounios lår och ler åt sin spegelbild på väggen. Som pricken över i:et lyfter Turunen upp armarna i den klassiska cheerleader-posen: ett högt V.
Turunens stolta min visar att det här är hennes favoritdel av träningen.
Emmi-Kaisa Lounio, 17, tycker också att lyften är det bästa med cheerleading. Efter att hon lyft Turunen är det hennes tur att vara flyer, det vill säga den som blir lyft. Med lite hjälp av tränarnas vana händer lyser också Lounios ansikte upp i ren triumf och glädje där hon står, högre upp än alla andra. – Det där gick ju bra! Men det är inte alltid så lätt att få allt att fungera, berättar tränarna.
Växande och krävande sport
Det finns både vilja och intresse för att göra cheerleading tillgänglig för alla, oavsett bakgrund, ålder och funktionsvariation. Men det tar tid, och enligt Turunens och Lounios tränare finns det inte tillräckligt med stöd för lag med specialbehov.
Ingen av dem har fått någon utbildning inför tränarrollen, trots att de anser att det hade behövts. Nu har de helt enkelt börjat träna laget och lärt sig efter hand.
– Vissa dagar löper träningen bra, men ibland vill jag bara ge upp, gå ut och smälla igen dörren efter mig, erkänner Lumikki Pylvänäinen.
Natalia Baliaeva, tränarhandledare för Funky Team, bekräftar att hon inte hört om någon speciell utbildning för speciallagstränare.
– Om jag får nys om en kurs som passar specialtränarna tipsar jag dem om att gå den, säger hon.
Baliaeva har själv varit aktiv inom cheerleading i 17 år. Hon fick upp ögonen för sporten 1996 – bara ett år efter att Funky Team och Finlands Cheerleadingförbund (SCL) grundades. För Baliaeva började allt med en lapp på en anslagstavla i skolan.
– Att få vara del av ett lag betydde mycket för mig. Jag satsade allt och fick vara mig själv i gemenskapen. Funky Team har gett mig möjligheten att misslyckas och utvecklas, så föreningen betyder otroligt mycket för mig.
År 2008 tävlade hon för sista gången, men hon har också agerat tränare och suttit med i styrelsen innan hon blev anställd som tränarhandledare och koordinator. Under hennes cheerleadingkarriär har sporten utvecklats enormt.
Historiska segrar – och framtida?
En natt i slutet av april 2018 sitter många av landets cheerleaders, ock
så jag själv, framför en skärm. Svetten gör händerna kladdiga i ren nervositet. Adrenalinet pumpar och i håret har jag en rosett från min egen tid inom tävlingscheerleadingen. Jag hoppas att den ger lite tur åt mina forna lagkamrater som står på den blåa mattan i Orlando, Florida, redo att visa vad de går för.
Med 707,5 poäng mot USA:s 703 poäng vinner Finlands damlag världsmästerskapen.
Stunden är historisk – ingen har någonsin segrat över USA. Men Finland lyckades, efter år av lägre pallplaceringar. Året därpå försvarade de guldet och knep återigen förstaplatsen framför näsan på USA, som ses som cheerleadingens hemland.
– Utvecklingen är absolut på väg åt rätt håll. Efter uppmärksamheten grenen fick i och med VM 2018 har folk fått upp ögonen och insett att cheerleading är en tuff och krävande sport. Respekten och populariteten har ökat, berättar Baliaeva.
Men hon ser också att det finns utrymme för förbättring. Åldersgränserna för de olika tävlingsnivåerna kunde höjas för att förlänga karriären, och samtidigt kunde föreningarna anställa tränare på heltid, med bra lön. Ungefär som för hockeylag. Det är Baliaevas dröm.
Hon tror och hoppas också på en bättre framtid för special- och paracheerleadingen.
– Just nu har vi fått en liten uppgång tack vare cheerleadingförbundets pågående Erasmus-projekt, och Finlands paralympiska kommitté är också en bra resurs, säger hon.
Det finns intresse och det finns lag, men det går långsamt.
I väntan på tävlingar
Funky Team är inte den enda föreningen med speciallag i Finland. Helsingforsförening Golden Spirit har också satsat på inkludering, och önskar mer satsning från Finlands Cheerleadingförbund.
Sanna Riski har varit tränare sedan 2015 och var med och grundade föreningens paracheerlag 2016. Sedan 2017 har laget lockat medlemmar med olika funktionsvariationer.
– Laget brukar uppträda på föreningens vår- och vinteruppvisningar, men tävlar också då möjligheten finns. Tyvärr ordnas det sällan några tävlingar med en tävlingskategori för special- eller paracheerlag, säger Riski.
Våren 2017 innebar en förändring i synen på special- och paracheerleading, eftersom det för första gången fanns tävlingskategorier för de här lagtyperna i VM. Efter det ökade populariteten för speciallag runtom i världen. Nu hoppas Riski att cheerleadingförbundet skulle ordna en tävlingskategori för paracheerleading också i de finländska mästerskapen.
De senaste fem åren har Turunen och Lounio tränat tillsammans, och de väntar fortfarande på att tävla i Finland. May Madness-tävlingarna 2019 skulle ha haft en kategori för speciallag, men inget lag anmälde sitt deltagande. I fjol fick de en ny chans att delta, men May Madnesstävlingarna ställdes in på grund av pandemin.
På Finlands Cheerleadingförbund satsar man för tillfället på att utveckla stödet för speciallagen. Förbundets ordförande Riikka Taivassalo säger att en jämlikhetsplan är en central del av förbundets utvecklingsstrategi.
– Genom ett EU-finansierat projekt, Inclusive Cheerleading, vill vi öka medvetenheten kring specialoch paracheer och jämlikhet. Det har
Att få vara del av ett lag betydde mycket för mig. Jag satsade allt och fick vara mig själv i gemenskapen. Funky Team har gett mig möjligheten att misslyckas och utvecklas, så föreningen betyder otroligt mycket för mig.
börjat bra och vi ser fram emot att se resultaten för att kunna fortsätta satsningen på specialbehov inom sporten, säger Taivassalo.
Inkluderingsprojektet är förbundets viktigaste satsning i år, och enligt Taivassalo stöder SCL redan föreningar som har eller vill starta lag för personer med specialbehov.
Både Taivassalo och Riski ser positivt på framtiden och hoppas att cheerleading skulle utvecklas till en sport för alla – oberoende av ålder, kön eller funktionsvariation.
Hopp, hopp och hopp
På hyllorna längs en av spegelsalens väggar ligger slitna pom-poms och glänser svagt i lysrörens sken. Turunen tar en slurk vatten och Lounio rättar till hårbandet. Dags för dubbla T-hopp.
I år blir det ingen uppvisning, men laget tränar ändå för fullt den här söndagskvällen. Duns! Vi tar det på nytt. Duns, duns! Visst kan träningarna och lagandan se lite annorlunda ut i ett speciallag, men nog finns gemenskapen där ändå.
Just nu har vi fått en liten uppgång tack vare cheerleadingförbundets pågående Erasmusprojekt, och Finlands paralympiska kommitté är också en bra resurs. Natalia Baliaeva tränarhandledare för Funky Team