Manskörerna tar stapplande steg in i den digitala tidsåldern
Akademens och Muntra Musikanters album tjänar samtidigt som bokslut efter två dirigenters avslutade värv.
KÖRMUSIK
Akademiska Sångföreningen:
En del av det hela. Dirigent: Kari Turunen. Solist: Kristian Lindroos, baryton. Sandström, Karlsson, Katada, Damström, Takach, Tommola, Whittall.
Muntra Musikanter:
Prime. Dirigent: Henrik Wikström. Solist: Jonne Sandström, tenor. Sibelius, Järnefelt, Palmgren, Kuula, Fougstedt, Söderlundh, Rautavaara, Miskinis, Lönnqvist, Damström, Cohen, U2.
Akademiska Sångföreningen och Muntra Musikanter har inom ett halvår gett ut varsin skiva på Spotify och den gemensamma nämnaren är att de fungerar som ett slags bokslut över en dirigentera. I Akademens fall var det Kari Turunens sista projekt innan flytten till Vancouver, medan Henrik Wikström ger över dirigentskapet för Muntra Musikanter till Riku Laurikka.
Projektkonserten Fåglarna (2017) och 180-årskonserten för tre år sedan har fungerat som musikalisk källa för Akademenskivan och för den som söker ett idémässigt narrativ står man till tjänst med följande vägledning: ”Albumet innehåller naturbundna verk samt verk som behandlar sorg och förlust. Tillsammans väver styckena ett mönster av helande och självacceptans genom ett filosofiskt begrundande av sin identitet i förhållande till sin omvärld ...”.
Rätt flummigt, men om utsagan kristalliseras som människans relation till naturen, omvärlden och sig själv ur ett helhetsperspektiv blir den mer gripbar. Skivans titel, En del av det hela, är hämtad från Elmer Diktonius dikt Jag vill gå mellan rågen, som i Lars Karlssons klangfagert textkänsliga tonsättning växer ut till en nog så gripande betraktelse i det lilla formatet.
Stora känslor med små gester
Bland övriga tematiskt relaterade verk noterar jag Cecilia Damströms tresatsiga svit At Teasdales, som inom ramen för ett traditionellt tonspråk och med små gester ringar in stora känslor. Mer avancerat i uttrycket är Teemu Tommolas suggestiva och dramaturgiskt skickligt disponerade Fenix, där klangbilden berikas med slagverk och celesta och Kristian Lindroos agerar lagom myndig solist.
Jan Sandströms jojkbaserade Vuojnha Biegga hör till körens centrala repertoar, liksom Matthew Whittalls finfina Södergran tonsättning Stjärnenatten – egentligen ett slags tondikt för kör – där tonsättaren medelst enkla klangliga medel, bland annat övertonssång, uppnår rätt magiska effekter. Inspelningen av Stjärnenatten var halvfärdig när
■
Turunen tackade för sig och efterträdaren, Elisa Huovinen, färdigställde den.
Om Akademenplattan ger ett någorlunda enhetligt och musikaliskt lämpligt varierat intryck kan MMskivan (inspelad 2018–2019) te sig som världens sillsallad. Det beror förstås på att själva idén med upplägget, som även titeln Prime syftar på, är att man presenterar verk som är komponerade eller arrangerade för samt uruppförda av kören.
Himmelskt och jordiskt
Det är ett upplägg som har sina svagheter, men också sina styrkor och visst är det rätt festligt att efter Hanna Kronqvists kongeniala arrangemang av U2:s MKL och Leonard Cohens Hallelujah – med Jonne Sandström som nackhårsresande skön solist – få tampas med Sibelius Sandels
för att en stund därefter förflyttas till de himmelska sfärerna medelst Einojuhani Rautavaaras sagolikt vackra Ave Maria.
Bland mina övriga favoriter kan nämnas Cecilia Damströms brett upplagda och starkt berörande Pauli ord till Oscar Rossis mångfasetterade text, Lille Bror Söderlundhs innerliga Gunnar Björling-miniatyr Dig är en törnkrans samt Armas Järnefelts skira Wecksellförtoning Vill du komma med mig?.
Vad som framför allt slår mig är de tydliga framsteg bägge körerna gjort under de senaste åren och såväl Turunen som Wikström kan vara mer än nöjd med vad man uppnått under sin egid. Akademen har ett fruktbarare material än på länge att bygga vidare på och den gubbkörsstämpel MM så länge drogs med är av allt att döma ett minne blott.
Det finns både styrka och raffinemang i uttrycket och det blir spännande att se vad Laurikka kan åstadkomma med sitt gäng.
Det nya normala
Kommer de digitala kanalerna då att bli det nya normala för våra körer? Något slags brytningstid lever vi nog i och trots att vi sannolikt kommer att se fysiska skivor också framdeles – MM släpper Prime även i traditionellt format i och med att konsertverksamheten återupptas, medan Akademen ser hur det hela utfaller och fattar vidare beslut därefter – lär detta vara riktningen som gäller.
Och inte nödvändigtvis något fel med det. Det handlar om såväl ekonomiska realiteter som allmän tillgänglighet men det lönar sig att fundera noga på hur man lägger upp det hela i praktiken, till exempel visavi den infomässiga biten.
Den information jag nu erhöll var bristfällig vad såväl baskoordinaterna (tonsättarinfo, verkens tillkomstår, etc.) som verkpresentationer och övrig kringinformation beträffar. Akademen bidrog med texterna och korta infosnuttar, medan MM nöjde sig med nötskalspresentationer av verkens bakgrund.
Den viktigaste frågan är förstås i vilken mån man digitalt når ut till de centrala målgrupperna. Långt ifrån alla körentusiaster håller sig med Spotify – själv gör jag det inte – och jag kan tänka mig att alla inte nödvändigtvis ens har en dator. Värt att begrunda innan man tar det avgörande, förhoppningsvis mindre stapplande steget.
Sparka Röv
En (till) samling Hård finlandssvensk Rock. Samlingsalbum med olika artister. (Egen utgåva)
Som ett tillägg till den rätt blygsamma finlandssvenska rockdiskografin har redaktören och musikern Lasse Grönroos bidragit med en slagkraftig sexton låtars samlingsplatta innehållande ny punk och hårdrock av det brutalaste slaget med en låt per representant. Plattan är en uppföljare till den finlandssvenska rocksamlingen ZXC som Grönroos och Janne Wass gav ut 2014.
Trots att Sparka Röv uteslutande fokuserar på ös och skrål, saknar innehållet ingalunda variation i sättet på vilket salongsfähigheten sopas undan. Trashcan Dance (And The Night Screams Danger) gör det med en släng gotisk romantik, The Dogshit Boys (Headline Heroe) med snorig punkenergi och Bob Malmström (Jag Älskar Att Supa) med hardcore punk som genomsyras av bandets skämtsamt provokativa tala svenska eller döattityd.
Ovanom medelmåttan
Alla skivans band, som härstammar från olika delar av Svenskfinland, ligger på en nivå klart ovan medelmåttan. Maniskt insupna influenser från förebilder har insiktsfullt formats till en personlighet, till exempel i Raamts Disease vars väsnande dammsugarsångsound påminner om legendariska amerikanska dödsmetallbandet Deicides besatta svador.
Rågabröder (Råttor Som Rottor) lättar upp sitt råa manglande med en del melodiöst medan skivavrundningen med Coldrak (The Slaves Of Zel’Gunjo) drar iväg experimentellt nojsigt i doom metal-tempo och sticker ut som skivans enda instrumentalnummer.
Frånsett om det sjungs på svenska eller engelska står det klart att banden också satsar på attityd i lyriken som levereras med känsla, men ändå inte precis alla gånger kristallklart artikulerat.
En festival under devisen Sparka Röv med skivans samtliga deltagare skulle väl inte vara så tokig den heller? Som en vink till arrangörerna i en virusfri framtid.