Funkig afrobeat i finländskt-beninskt samarbete
Helsinki-Cotonou Ensemble
Helsinki-Cotonou Ensemble (No Problem Music & Flowfish Records)
I likhet med Hasse Wallis Asamaan (sedermera Galaxy) har Helsinki-Cotonou Ensemble kommit till som följd av ett kulturutbyte mellan finska och västafrikanska musiker. Men där de förstnämnda består av senegaleser som bosatt sig i Finland har HCE grundats i Benin år 2012 då gitarristen Janne Halonen tillsammans med basisten Sampo Ristilä och trummisen Juha Räsänen vistades som stipendiater på kulturcentret Villa Karo. Där kom de i kontakt med sångaren och slagverkaren Noël Saïzonou, som alltså fortfarande bor kvar i Benin.
1970-tals soul och funk-influenser
Gruppens nya skiva har gjorts i coronatider på distans med hjälp av digitala inspelningstekniker. I musiken har man däremot gått in för ett påfallande organiskt 70-talsaktigt sound där västafrikanska voodoo-rytmer och afrobeat blandas med västerländska soul- och funkinfluenser.
Skivan öppnar starkt med singelsläppet Min He Mon Égbé. Först anges tonen av en taktfast ”kat-tattoum”-chant över en rytmiskt driven slagverksmatta, för att sedan övergå i en mer melodiskt präglad 70-tals soulstil. Inte minst hornsektionen för tankarna till Earth, Wind & Fire under sina glansdagar – tacka Joakim Berghäll, saxofon, Mikko Pettinen, trumpet och flygelhorn samt Janne Toivonen på trumpet för det.
Överlag är helheten nu mer melodiskt präglad, lite lugnare och mer sofistikerad än minnesbilden jag har av gruppens rytmfest till liveskiva, The Road is Long från fem år tillbaka. Ett markant undantag är den mer fartfyllda Djogbé Ana Zon med fränt gitarrspel av Halonen.
Något udda rap-inslag
The Craft, i sin tur, med rap på engelska av Zimbabwe-rapparen Syrik (bosatt i Lissabon), är ett kapitel för sig. Nog för att rap-inslaget funkar riktigt bra, tycker jag, så varför inte rent av testa med mera av den varan som en del av helheten? Som det
Nog för att rapinslaget funkar riktigt bra, tycker jag, så varför inte rent av testa med mera av den varan som en del av helheten?
nu är sticker låten ändå ut på så sätt att jag är något tveksam.
Summa summarum, om än inte lika svettigt som live, låter det fortfarande i högsta grad exotiskt om Helsinki-Cotonou Ensemble med rikliga inslag av slagverk i autentisk afrostil. För att inte tala om Noël Saïzinous sång, som genomgående går på ett av Bensins lokala språk, goun. Själfullt visserligen, men med tydlig och särpräglad lutning mot afro snarare än soul – inte för att kategorisera, utan för att beskriva.