Kvällsnyheternas oro illustrerad och förstärkt

I Defunensemblens liveperformans zappades inget mellan kanalerna genom fredagskvällens tv-utbud. Som om världen inte redan var tillräckligt orolig? SAMTIDA KONSTMUSIK

Defunensemblen

Timo Kurkikangas: SUOHUUTO-19. Live-improvisation för ensemble och livesändningar. Emil Holmström, piano, Markus Hohti, cello, Hanna Kinnunen, flöjt, Sami Klemola, synt & gitarr, Anders Pohjola, elektronik, Mikko Raasakka, klarinett. Strömmad konsert från d(XI)e-festivalen 28.5.

Rapport föreslår att försörjningsberedskapscentralen omstruktureras.

Finländarna klart positiva till vaccin. Sanoma klagar över Yles utbud. Mordrättegången i Åbo avslutas. När halvnians nyheter kör i gång har jag, efter att ha läst flera av rubrikerna under dagen, ingen aning om nyheterna är färska eller en dag gamla. Rubrikerna kommer i strid ström, men bara bilderna visas, inget ljud.

I en tradition där tonsättare ibland hyllats till skyarna, med deras uttolkare satta på piedestaler nästan lika höga, har ljudteknikern och ljuddesignern fått en relativt undanskymd position. Ändå är det i hög grad ljuddesignern som sedan andra världskriget ofta möjliggjort förverkligandet av ett stort antal elektroakustiska verk i konsertsalar.

Timo Kurkikangas är en av dessa som utbildats vid Sibelius-Akademin och möjliggjort att verk av Saariaho och Lindberg såväl som Boulez, Stockhausen, Adams och Reich hörts världen över. När Kurkikangas själv lanserar ett verk under eget namn tillsammans med elektroakustiska Defunensemble talar vi inte om något verk i traditionell bemärkelse, i "bestående" form. Det är snarare ett verkkoncept, som primärt bygger på improvisation, och som knyts till aktuella skeenden.

De färska nyhetsbilderna, som glider in i bilder av spelande musiker på scenen, överraskar. Men småningom klarnar det att väsentligare än ljudbilden i sig är upplevelsen av tidsbild. Genom att konfronteras med bilder från den senaste tidens mest omvälvande nyhetshändelser kan tittaren för en stund stanna upp och reflektera över livet i liveströmmarna i en tid när så många självklarheter har ifrågasatts, allt från öppna gränser och fri rörlighet till tron på det vetenskapliga samfundets upptäckter. Utmärkande är starttiden 20.30, när man avsiktligt inkräktar på kvällsnyheternas klassiska prime time-tomt.

Understryker oro

Det dominerande ljudliga intrycket känns under den första halvtimmen lite segt och oroväckande, hårt och nervöst, som för att understryka oron och osäkerheten. Senare skönjs sävligare partier, alltjämt med oro på ytan, men med lugnare underströmmar. Till intrycket bidrar instrumenteringen (piano, cello, flöjt, synt, gitarr, klarinetter och elektronik), men också faktumet att tonhöjderna har en sekundär roll i helheten; attacker och gester, artikulation och rytm är viktigare element. Även om ljudbilden i hemmafåtöljen för en stund kontamineras av en svärm av motorcyklar utanför fönstret, förstör det inte upplevelsen; interaktionen med samtiden, varandet i nuet, är snarare en väsentlig del av konceptet.

Det finns definitivt något fascinerande med att se på hur bilder ges ny innebörd genom bildmixning och nya ljudspår och hur livesändningen kan få en annan form samma sekund som den går ut. Men också de bästa av idéer kan bli tjatiga i längden: när kanalväljaren tillräckligt många gånger har zappat mellan American Gangster, Hannu Lintus avskedskonsert, Kari Tapios spelning på Provinssi, Robinson, Independence day och tittaren emellanåt kastats tillbaka ända till Spede Pasanens outtröttliga jox från den finländska tv-underhållningens guldålder – ja då uppnås en mättnads- och trötthetskänsla som är alltför bekant från tiden då människan ännu var bunden till tv-tablån: ett upplevt samband mellan kanalernas antal och innehållets torftighet.

Som upplevelse skiljer sig SUOHUUTO-19-performancen alla gånger ur mängden, på det sätt som man förväntar sig av en avantgardistisk satsning för ett fåtal flugor. Gärna hade flugorna fått vara fler.