Hård kritik mot waldorfpedagogiken
Är kritiken som framförs mot waldorfpedagogiken i dokumentärserien ”De utvalda barnen” hela sanningen? Sara Ehnholm Hielm har sett en anklagelseakt som återspeglar den svenska övertron på att samhället är skyldigt att skydda individen från all känslomässi
DOKUMENTÄRSERIE
De utvalda barnen
HHHHI 3 delar på SVT Play (serien recenserad i sin helhet). Regi: Jasper Lake.
De utvalda barnen är en fascinerande dokumentärserie om Solvikskolan i Järna, en ovanligt radikal representant för waldorfpedagogiken, den svenska motsvarigheten till våra Steinerskolor. Skolan grundades 1980, vilket är rätt nyligen, men i bildmaterialet från skolans vilda förflutna, med den färgsprakande antilopdansen, drakleken och andra ritualer, verkar den ha uråldriga traditioner. Skolans grundare är fortfarande aktiva, framför allt Pär Ahlbom, skolans andliga ledare, och Merete Lövlie, den älskade klassläraren som förkroppsligade tryggheten för Jasper Lake, dokumentärens filmare som i dag är i fyrtioårsåldern.
Lake ville göra en dokumentär om sin egen magiska skoltid i Solvik men under arbetets gång framträdde en mörk sida. I många av de andra elevernas minnesbilder framstår skolan som en sekt, där både lärare och elever mobbade barn som inte passade in i skolans idealbild av barn som det fria, konstnärliga och modiga folket.
Skolan var ett pedagogiskt och progressivt experiment som antog att barn vill lära sig av sig själva och alltså kunde viga skoltiden åt lek och konst. I dag verkar de forna eleverna chockerade över att de blev utsatta för ett experiment – men vad trodde de och föräldrarna som satte dem i en alternativ skola?
De avskilda, utsatta barnen
I Jasper Lakes oskuldsfulla berättargrepp fångar kameran först den skimrande naturskönheten som barnen växte upp i och små gyllene vittnesmål om att aldrig ha varit så lycklig som i skolan. Men i stället för att skildra den här berättelsen – som var Lakes egen – blir dokumentären en anklagelseakt, ett slags metoo för en sluten skolvärld. Eftersom det officiellt inte förekom mobbning på Solvik, inget lärarvåld mot elever, ingen utfrysning, kände sig många barn ensamma i sina upplevelser och dokumentären blir en kanal för att berätta. Fokus ligger inte på de utvalda barnen, utan på barnen som kände sig avskilda och utsatta, och deras berättelser är skakande.
Lake försöker ta reda på vilket det storslagna målet som rättfärdigar skolans agerande var. Han läser Rudolf Steiners antroposofi och finner dess idéer om personlighetstyper, karma och en andlig värld vid sidan av den materiella obekant, flummig och skrämmande diffus. Men kritiken känns nyväckt och perspektivlös; visst, barn delas upp i personlighetstyper de inte kan sätta sig upp mot men det gör väl också de diagnoser som används i dag?
Tror han att den vanliga skolan inte favoriserar vissa personlighetsdrag hos barn? I stället för konstnärlighet, att röra sig graciöst och fysiskt mod, kan det handla om matematisk-logiskt tänkande och anpassningsbarhet.
Många sidor av Steinerpedagogiken är udda och ljusskygga och ideologin bakom – den extremt reglerade fria anarkin som stipulerar vilka färger, material och lekar som är godkända – borde diskuteras öppet. Aversionen mot att läsa och skriva tycker jag är bisarr och estetiken ganska ful. Men har vi för mycket lek, kreativitet och konst i samhället i dag? Var det så farligt att barnen uppfostrades till att förändra samhället? Kanske samhället behöver förändras?
Det oskuldsfulla avslöjandet
Det är fascinerande att de barn (i dokumentären är de alla pojkar) som uppenbarligen stormtrivdes i den kaotiska och konstnärliga skolmiljön är beredda att ompröva sina erfarenheter, sina egna sinnens vittnesbörd. Det är också rörande att de vuxna pojkarna förvirrat frågar efter någon slags plan av lärarna som i dag är över åttio år – som om de i vuxen ålder fortfarande tror att en sådan existerar?
Ett mer fruktbart grepp hade varit att låta två berättelser med olika smärtpunkter mötas: dels de som trivdes på skolan (var vi inte så utvalda som vi trodde?), dels de som vantrivdes (vi hörde aldrig till de utvalda). Det vill säga inte förtiga problemen men försöka visa den andra sidan också. För någon måste väl ha lärt sig något användbart och glädjefyllt för vuxenlivet där?
I den avslöjandets dramaturgi som har valts (och som är tröttsamt vanlig i dag) blir det dolda bakom den vackra ytan sanningen. Det är suggestivt, gastkramande spännande och filmatiskt – men är det rättvist? Det går inte att undgå en bismak av förföljelse mot de vithåriga, modiga och förvirrade lärarna med sina uppenbara livslögner – även om en av dem ändrar åsikt i sista stund.
68-generationens skola
De utvalda barnen handlar om andra tiders progressiva ideal – men också om dagens. Då ville man förändra samhället kollektivt och de karismatiska lärarna fick enorm frihet att skapa en egen barnvärld, där maktmissbruk definitivt förekom. I dag tycks individualismen närmast vara en sekulär religion: rätten att stå fri från varje kollektiv, att slippa bli kategoriserad, att slippa ta risker, att inte behöva inordna sig i hierarkier
I Jasper Lakes oskuldsfulla berättargrepp fångar kameran först den skimrande naturskönheten som barnen växte upp i och små gyllene vittnesmål om att aldrig ha varit så lycklig som i skolan.
ses som det högsta progressiva goda. Det råder en övertro på att samhället kan (och är skyldigt att) skydda varje individ från all känslomässig smärta genom riskundvikande, regler och kontroll. Alla ska må bra, alla ska vara happii som woke-generationen säger, alla ska få ha sin egen offerberättelse.
Eleverna talar med ressentiment om utbildningen som de hade haft rätt till men förvägrades. Det är som om de känner sig lurade för att de vuxna försökte göra världen till en bättre plats. Det försöker väl alla föräldrar göra – och misslyckas, Solvikskolan säkert gravare än andra. Men jag saknar ett mer samhällsanalytiskt grepp, liksom en diskussion om vad som var tidsanda och vad som var pedagogik. De här arga och ledsna vuxna personerna vill tro att deras barn blir bättre behandlade i dagens skola, de råkar inte ut för mobbning, alla blir sedda (överraskande många av dem som vantrivdes har placerat sina egna barn i waldorfskolor). Om det stämmer är Sverige bara att gratulera.
I dagens svenska kultur finns en tendens att skylla sina misslyckanden på någon annan och hålla den personen ansvarig. Däremot verkar det inte finnas några politiska alternativ: de största inkomstklyftorna i Europa och den skenande bostadsmarknaden betraktas som naturfenomen. Det här märks också på hur landet hanterar coronan. Hur kan ett land med människor som är så rädda för risker och smärta tolerera Europas högsta incidenstal? Kan de inte se vad vägran att sätta in kollektiva åtgärder, som att bära munskydd, leder till? Just i kampen mot en pandemi kan riskundvikande, regler och kontroll löna sig – men inget får inskränka på individens frihet.
Blir detta enorma fokus på individens materiella välstånd och trygghet till slut lite futtigt – och ensamt? Johannes Nilsson skriver så här på webbmagasinet Ledarsidorna.se: ”Man kan önska att samhället såg ut på ett annat sätt, men tyvärr hör det till skolans viktigaste uppgifter att förbereda barnen på vuxenlivets tristess och andliga misär. Det brukar framföras som radikal skol- och samhällskritik men är ett av livets bistra faktum.” Känns det så här trist att vara vuxen i dagens Sverige? Och är inte en gyllene barndom i så fall en bättre förberedelse för misären?