Potatisen

Utan potatisen skulle mycket av 1800-talets utveckling i Norden inte ha ägt rum. Ingen befolkningstillväxt, ingen ekonomisk tillväxt och förmodligen ett skakigare samhällsbygge. Kanske låter det som en överdrift, men för samtiden var det uppenbart. Den svenske skalden och Uppsalaprofessorn Erik Gustaf Geijer såg ”freden, vaccinet och potatisen”, som de avgörande faktorerna för att man i Sverige lyckades vända utvecklingen i positiv riktning efter en dyster period under tidigt 1800-tal.

Geijers ord står för större begrepp. Fred är fundamentalt för människans välbefinnande, låt vara att många under historiens lopp fått en existentiell kick av krig. Vaccinet står för tron på vetenskapen, och potatisen visar på förmågan att söka nya lösningar. Potatisen står också för att det kan vara värt att se bortom sina egna gränser när man ifrågasätter gamla vanor i jakt på nya idéer. Potatisen är en invandrare.

För en tid sedan kunde man i HBL läsa om hur man i potatisens ursprungsland Peru satsat på att bevara och utveckla kunskapen om landets nationalklenod. I det gamla Inkariket hade potatisen en helig plats. Annat var det när den skeppades över Atlanten. Liksom mayornas majs var potatisen hos oss i Europa länge närmast grisföda och fattigmanskost. Den nämndes inte i Bibeln, en orsak nog att se den som djävulens verk, vilket också många gammalortodoxa präster i Ryssland gjorde.

Hos oss var det i hög grad just prästerna som stod för bedriften att införa potatisen, som man insåg var bättre lämpad för våra karga förhållanden än de traditionellare grödorna. Potetpräster talar man om i Norge, och då syftar man på hur statskyrkans tjänare också agerade som lantbrukskonsulenter. I Finland kommer man främst ihåg prästerna Antti Lizelius och Axel Laurell, som varvade sina stränga predikningar med tålmodiga uppmaningar och anvisningar hur man skulle odla potatis.

Detta skedde under 1700-talets andra hälft. Vid det laget hade fattiga bönder på Irland i över ett sekel odlat potatis i smyg för sina engelska landlorder. Godsägarna beskattade endast säden och inte potatisen, som de inte såg som betydelsefull. Följden var en kraftig befolkningstillväxt, som skulle sluta med katastrof då potatispesten drog över den gröna ön 1845–1852. Hungersnöden och emigrationsvågen som följde innebar att Irlands befolkning reducerades nästan till hälften, och fortfarande i dag har man inte nått samma invånarantal som före potatispesten. Frågan är om utvecklingen varit en annan om man hade satsat på vetenskapsbaserad upplysning kring potatisodlandet?

Potatisen har vandrat många vägar runt vår jord. Europeiska immigranter introducerade de flottyrstekta frites i USA. I efterkrigstidens pro-amerikanska vurm skeppades dessa pommes, eller franskisar på ren finlandssvenska, tillbaka till Europa. I Helsingfors såldes de först på "potatistorget" mellan Nya och Gamla studenthuset. Vid det laget hade dock den kokta skalpotatisen etablerat sig som det egna och "riktiga" sättet att tillreda och äta potatis. En främling från Anderna hade blivit en självklar del av vår kultur.

”Potatisen har vandrat många vägar runt vår jord.”