Alla har inte rätt till ett självständigt liv

ASSISTANS Vi hade hoppats att den förnyade funktionshinderlagstiftningen skulle gå in för att stärka självbestämmanderätten och delaktigheten för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. I sin nuvarande form kräver lagen att den enskilda själv ska ha resurser att definiera den personliga assistansens innehåll.

Det här betyder i praktiken att en specifik grupp nekas tillgång till det i särklass effektivaste verktyget för att kunna leva som andra. Det innebär en uppenbar IQ-diskriminering och strider mot FN:s funktionsrättskonvention.

I egenskap av serviceproducent för personlig assistans har vi under det gångna året sett hur pandemiläget tydliggjort problematiken: de som beviljats assistans i sitt eget hem har exempelvis kunnat umgås med familjen och vistas utomhus under samma premisser som befolkningen i stort, medan de som är hänvisade till olika former av boendeinstitutioner har varit utlämnade till boendets linjedragningar eller de egna närståendes vilja och förmåga att finnas till hands dygnet runt.

Vi begär att resurskravet

slopas, och att personlig assistans erbjuds till alla med omfattande behov av service i sin vardag. Att personlig assistans i det egna hemmet dessutom är en kostnadseffektiv service är att betrakta som en positiv bieffekt. Om resurskravet inte kan strykas i sin helhet, föreslår vi att det begränsas till att gälla enbart arbetsgivarmodellen. Vi ser inga hinder för att personer som inte bedöms ha resurser att definiera servicens innehåll ändå kunde få personlig assistans som köpt tjänst eller genom att beviljas servicesedel.

INA AHLROOS Karis