Chelseas framtid ser väldigt ljus ut
Manchester City var kanske knapp favorit inför finalen i Porto men stundens allvar verkade tynga laget. Där Chelseas spelare tycktes njuta och gilla läget låg det en ovanlig känsla av tafatthet och ångest över City.
Chelsea skapade flera lägen, kunde ha avgjort tidigare och hade en taktik som bet perfekt på moståndarna.
Timo Werner hann bränna tre lägen inledningsvis och att tysken har lite problem med självförtroende och avslut är en lika illa bevarad hemlighet som den om president Lukasjenkas skumma förehavanden.
Werner gör allt rätt ute på planen men framför mål låser det sig. Vilken enorm tillväxtpotential Chelsea har i den vindsnabbe tysken. Rätt mycket talar för att han blir betydligt bättre nästa säsong.
Samma gäller för finalhjälten Kai Havertz som har så mycket fotboll i sig att det gör ont. Första säsongen gick i viss mån till att anpassa sig till en ny miljö. Nästa säsong smäller det i västra London.
En välspelad, intensiv och dramatisk final blev det. Thiago Silvas plågade ljumske satte punkt för hans final i första halvlek. Brassen håller fortfarande världklass som mittback men antalet avverkade kilometer börjar göra sig påminda allt oftare.
I andra halvlek försvann Kevin de Bruyne efter en otäck kollission med Antonio Rüdiger. De Bruyne var lika groggy som ledsen och lämnade planen och försvann ner i Dragaos innandömen med tårarna rinnande nerför de lite fräkniga kinderna.
De Bruyne var inte bra före det heller. Hoppas belgaren tillfrisknar till EM och kan göra sig själv rättvisa där.
Belgaren vet att nu försvann ännu en stor chans till en stor titel. City är alltid en av favoriterna men redan att ta sig till final är svårt. Att vinna ännu svårare och i Porto var City egentligen inte ens nära. Visst hade Riyad Mahrez, algeriern var oerhört blek i övrigt, ett skott som smekte ribban sex minuter in på stopptid men det var som det så vackert heter, det.
Under de sista tio minuterna var Citys främsta vapen Kyle Walkers långa inkast. Säger något om hur handfallet City var mot ett Chelsea som är så synkroniserat att det är förbluffande.
Mest synkroniserad och mest överallt var som vanligt N'Golo Kanté. Andra spelare får de stora rubrikerna men Kante är en titelmakare av rang. En Claude Makelele 2.0. Han är snabb, han är smart, han är teknisk, han är trevlig och han är överallt. Hela tiden. Måste ju vara en mardröm för varje motståndare att ha den blixtsnabba fransmannen huggande i bakhasorna i 90 minuter.
Kanté har kontrakt fram till 2023. Klubbledningen skulle göra klokt i att förlänga det kontraktet med ytterligare några år. Spelare som Kanté växer verkligen inte på träden. En sagolikt bra fotbollsspelare.
Pep Guardiola och Thomas Tuchel är goda vänner. De två mästarcoacherna kramade om varandra efter match. Skönt med gentlemän som Guardiola som är stor också i förlustens oerhört bittra stund.
Den här gången slog Tuchel taktisk knut på Guardiola och även om den sistnämnda är en av de största tränarna genom alla tider har han vissa brister i matchcoachningen. Det märktes tydlig i andra halvlek då den slutforcering alla trodde skulle komma aldrig kom.
Guardiolas taktikval var inte optimalt. Chelsea kontrollerade mittfältet med outtröttliga Jorginho och Kanté i spetsen. Chelsea skapade numerära överlägen centralt, något som Guardiolas lag traditionellt är duktiga på. De bollskickliga Cityspelarna kom för det mesta ingenstans alls och det hade blivit fnurr på den ibland närmast telepatiska tråden mellan Gündogan och De Bruyne.
Avsaknaden av en klinisk striker märktes igen. I tuffa matcher som står och väger kan det ibland behövas en måltjuv av högsta kaliber. En sådan har inte City haft på ett par år då Sergio Agüeros formkurva dalat i och med alla skador. Gabriel Jesus är överskattad. Varför inte Ferran Torres fick chansen kan diskuteras. Ändå tveksamt om det hjälpt, Chelseas defensiv var klockren och hade nog stått pall för ytterligare en halvtimme av Citys tämligen fantasilösa anfall.
Agüero sticker i sommar och Jesus kunde City gott sälja för att delvis finansiera den toppanfallare jätteklubben borde ta in. En viss norrmann kunde vara en lösning på den posten i många år framöver.
Vad Tuchel gjort med Chelsea under ett knappt halvår är snudd på otroligt. Från att under Frank Lampard ha varit ett osynkroniserat och virrigt lag förvandlade Tuchel laget på nolltid till en fotbollsmaskin, en underhållande sådan till på köpet.
Och det finns väldigt mycket som talar för att Chelsea blir ännu bättre nästa säsong. Truppen är tämligen komplett och får Tuchel en sommar på sig lär inte Londonlaget
bli sämre. I synnerhet inte som man faktiskt inte behöver köpa in särskilt mycket nytt blod alls.
Stommen är oerhört stark och bredden imponerande. Romelu Lukaku har det ryktats om och den belgiska bjässen gjorde en kanonsäsong i Internazionale. Den italienska mästarklubben vill dra ner på kostnaderna och 80–100 miljoner euro för Lukaku vore ett välkommet tillskott i kassan.
Många spelare är säkerligen tända på att komma till Chelsea. Vinnande storklubbar är alltid attraktiva arbetsgivare och Thomas Tuchel är det just nu hetaste tränarnamnet i Europa.
I en organisation som har långsiktighet och ett visst tålamod som rättesnören kunde Chelsea till och med ha en liten dynasti på gång. Men den nyckfulla ägaren och den ännu nyckfullare underhuggare, direktör Marina Granovskaia, gör att Chelsea trots allt har ett litet steg upp till exempelvis City på det rent organisatoriska planet.
❞ Diskussionen om hur stor tränarnas roll är i den absoluta toppfotbollen upphör aldrig. Den är stor, oerhört stor. Thomas Tuchel är det främsta beviset för det just nu.