Populisten som behövde pugilisten
Timo Soini besvärades av att Sannfinländarna led brist på publicitet. Han började leta efter en karismatisk ledargestalt och inför valet 2003 fann han honom i Tony ”Vikingen” Halme, en ex-proffsboxare med rå retorik av (också) rasistiskt snitt. Soini hade
FACKLITTERATUR
Aarni Virtanen:
Timo Soini populismin poluilla Art House 2021, 459 sidor
Aarni Virtanen är filosofie doktor och forskar i politisk retorik. Han har tidigare skrivit en bok om Veikko Vennamo, alla finländska populisters fader och stark inspirationskälla för grundaren av det Sannfinländska partiet och föremålet för denna bok, Timo Soini.
I förordet skriver Virtanen att boken är en fackbok och att den strävar efter opartiskhet. I denna strävan har författaren tyvärr i det närmaste utplånat sig själv i en detaljspäckad, kronologisk framställning där såväl sympatisörer som kritiker citeras utan någon som helst guidning – relativisering, distansering – av författaren. Boken största förtjänst blir därför att den skapar en kronologi över hur Soini som ung partisekreterare i Vennamos landsbygdsparti medverkade till att partiet formellt definierade sig som ett populistiskt parti, på vars ruiner Soini och Raimo Vistbacka byggde det Sannfinländska parti som 2017 övertogs av Jussi Halla-aho. De tre faserna beskrivs detaljrikt med klar tyngdpunkt på det 2010-tal som såg Soini skrälla 2011 – och sex år senare förnedras av partiets hallaahoiter.
Vikingen
Soini började lägga grunden till den sannfinländska skrällen i slutet av 1990-talet. Tiden präglades av stark konsensus och relativt god statsekonomi efter recessionen några år tidigare. Det var en svår miljö för Soini att baxa sig en plats i. Han besvärades av att partiet led brist på publicitet, offentlighet, och därmed – enligt Soini – brist på trovärdighet. (Något resonemang om trovärdigheten som förutsättning för offentlighet för författaren inte.)
I letandet efter den karismatiska ledargestalt som skulle skänka partiet trovärdighet (märk att Soini ännu inte gav sig själv den rollen) sneglade han mot högerpopulister i Österrike och Norge och betraktade Sannfinländarna som ett möjligt embryo till ett finländskt högerpopulistiskt parti. Blott två element saknades: en karismatisk ledare och pengar. Soini stod i ett vägskäl. Han deklarerade sig vara emot rasism och hatprat (ihmisvihaa), men insåg/ansåg att den nödvändiga publiciteten fanns i just den nischen.
Inför valet 2003 riktade han därför in letandet på någon som kunde ge stora rubriker. Uppriktigheten fascinerar här. Soini fann honom i Tony ”Vikingen” Halme, en ex-proffsboxare med rå retorik av (också) rasistiskt snitt. Soini hade utsett sin man. Ohyfsad, grov retorik gav publicitet. Sannfinländarna slog in på de dubbla budskapens politik: Soinis religiöst-konservativa – och en mer socialt kännande ekonomisk politik (högerpopulismen var nu glömd) – kombinerat med öppet röstfiske i rasistiska vatten.
Räddningen
Virtanen framställer mer eller mindre riksdagsvalet 2003 som ett ödesval för partiet. Soini vågade inte tro på framgång, men satsningen på Halme lyckades. Partiet fick tre riksdagsledamöter: Soini, Halme och Raimo Vistbacka, som av Soini genomgående prisas som klippan i övergången från det havererade Landsbygdspartiet till nyskapelsen Sannfinländarna.
Tony Halmes politiska liv kantades av skandaler, men han hade fått över åtta procent av rösterna i stadsdelen Eira i Helsingfors, och han hade räddat partiet. Händelsekedjan är möjligen den mest överraskande biten i Virtanens bok. Mycket annat är välkänt, som att Soinis självsyn senare blev allt annat än anspråkslös. Till exempel deklarerar han att han kunde ha fått till och med fler röster som samlingspartistisk eller socialdemokratisk kandidat i Esbo. Mycket annat passerar lika kritiklöst, bland annat Soinis syn att han inte behöver förklara sina ord, de egna behöver det inte och motståndarna tror inte på honom. Om alla tänkte så skulle den politiska diskussionen inställas som obehövlig.
Drömmen
Efter rekordvalet 2011 klev sannfinländarna in på tre utskottsordförandeposter i riksdagen: utrikesutskottet (Soini), försvarsutskottet (Jussi Niinistö) och förvaltningsutskottet (Halla-aho). Det sistnämnda var centralt i invandringsfrågor. Denna följd i färg fick en betydelse 2015 när Soini blev utrikesminister och Niinstö försvarsdito i regeringen Sipilä. Halla-aho höll sig kvar i sin enfrågesektor, bidande sin tid.
Regeringen Sipilä innebar en paradoxal sits för Soini. Dels kunde han förverkliga sin dröm att bli utrikesminister, dels hamnade han i en inrikespolitisk skugga. Politiken sköttes av Juha Sipilä och Samlingspartiets Alexander Stubb (och Petteri Orpo). Soini förlorade samtidigt kontakten till fotfolket i partiet. Virtanen låter kritiker på goda grunder hävda att Utrikesministeriet blev viktigare än partiet.
Men förvånansvärt lite tangerar boken det anmärkningsvärda val Soini träffade när han efter en lång marsch 2015 nådde maktens innersta boningar. Han hade kunnat välja finansministerposten och driva en politik i kontrast till den han kritiserat under många år i riksdagens televiserade frågetimme. Han valde UM och en sektor där den verkliga makten låg hos presidenten. Det valet – och fyraårsperioden – blev i praktiken början till slutet för Soinis parti som han definierade det.
Marschen
Halla-aho tog på partikongressen 2017 över partiet, han besegrade Sampo Terho, som Soini hade sänt i elden i stället för sig själv. Halla-aho & Co deletade allt som Soini hade byggt upp kring sin person. Resten är välbekant närhistoria.
Den famösa ”marsch” på 700 meter som den sedermera blåvita riksdagsgruppen anträdde i protest mot Halla-ahos värderingar televiserades synligt. I främsta ledet gick Simon Elo, en mysande Soini hade intagit en plats längre bak i ledet. Samtiden förleddes tro att Elo var strategen, och Virtanen lyckas inte heller avslöja det uppenbara i att den här gruppen inte agerade utan initiativ eller impulser av Soini. Tvärtom antyds enbart att idén hade fått Soinis ”tysta godkännande.”
Virtanen beskriver i hög grad vad andra beskriver. Hans egen närvaro i texten är svag och läsaren lämnas ensam i bedömningen av motstridiga inlägg om Soinis storhet eller svek. Boken är också renons på övriga partiers eller politikers syn på Soini och på Soinis analys av den samtida inrikespolitikens substanser. Men den visar utan pekpinnar hur partier som övergår i enmansshow får abrupta slut.