Belarus blottar Europas vanmakt
De som har makt håller sig undan medan de som är vanmäktiga poserar. På samma sätt som världens rikaste tenderar klä sig i T-tröja och jeans, medan övre medelklassen klär sig som direktörer. Mera nyligen ser vi ett Europa som spänner musklerna inför Belarus samtidigt som man när det gäller västerländska dissidenter på flykt undan amerikansk underrättelsetjänst agerar lydig vasallstat.
Incidenten med Ryanairplanet som för en dryg vecka sedan tvingades landa i Minsk väckte stort rabalder då den ombordvarande regimkritiska journalisten Roman Protasevitj greps. Gripandet fördömdes av EU och USA och ledde till sanktioner mot landet. Förståeligt, men fullständigt skenheligt. Inte bara gällande det alltid godtyckligt agerande USA, utan också från Europas sida. En liknande incident på global skala utspelade sig nämligen 2013 då den amerikanska visselblåsaren Edward Snowden jagades över hela världen. Då han misstänktes finnas ombord på den bolivianska presidenten Evo Morales plan från Moskva stängdes luftrummet i Västeuropa (!) varpå planet tvingades landa i Wien för inspektion.
Och vad hände med Snowden? Efter att ha avslöjat hur den amerikanska underrättelsetjänsten spionerat till och med på sina europeiska bundsförvanter vågade inte ett enda land ge honom asyl. Ja, ett gjorde det, nämligen Ryssland. Ironiskt nog kom således även det till pappers så humana Norden att vända bort blicken medan Snowden troligtvis tillbringar resten av sina dagar i det kvasiauktoritära Moskva.
Här ligger roten till både den avsky mot samt godkännande av Ryssland som florerar i olika kretsar i Europa. Trots sin på många sätt svaga ställning äger landet nämligen en förmåga till självständigt agerande på världsarenan som Europa inte haft sedan 1945, eller i alla fall inte sedan Suezkrisen 1956. Sanktionerna mot Belarus avspeglar endast EU:s sorgligt svaga position då man gärna stoltserar med upplysta principer då motparten är kraftlös, men genast sviker principerna då något större står på spel. Man kort och gott utövar den makt man kan. Denna vanmakt ses även i unionens splittrande ”inrikespolitik”.
I samma realpolitiska anda finns det ingenting som så tydligt pekar på Kinas uppgång som det västerländska utmålandet av Ryssland som klassisk ärkefiende. Till och med USA har på grund av vissa politiska och ekonomiska beroenderelationer svårt att tackla Kina, vilket är orsaken till det politiska etablissemangets idé om det allsmäktiga Kreml. Ryssland är stormakten som man ännu är kapabel att handskas med och disciplinera.
I geopolitisk mening handlar därmed västs relationer med Ryssland och Kina om just makt och vanmakt. För Europas del får det skenheliga agerandet mot Belarus en liknande betydelse, det vill säga man sparkar neråt.
Dissidenter kommer givetvis att straffas även i fortsättningen om de så opponerar sig mot Washington eller Minsk. Men om Europa över huvud taget skall betraktas som en seriös aktör bör man sluta handla som Bill och Bulls borttappade syskon och etablera en ny suveränitet. Baserad på kurage och konsekvent agerande.
"Sanktionerna mot Belarus avspeglar endast EU:s sorgligt svaga position då man gärna stoltserar med upplysta principer då motparten är kraftlös, men genast sviker principerna då något större står på spel."