Pohjola utan Norden?

POHJOLA-NORDEN Pohjola-Nordens förbundsmöte den 29 maj väckte givetvis större intresse än vanligt, på grund av skriverierna om oegentligheter och missbruk. I cirka 60 år har jag själv varit medlem i föreningen Pohjola-Norden i Helsingfors. Därför ville jag nu följa mötet på distans, när tillfälle gavs.

Själva mötesförhandlingarna sköttes tekniskt sett suveränt av mötesordföranden, med benäget bistånd av förbundets ordförande och tjänstemän. Det kan inte ha varit en lätt uppgift att hålla i trådarna och ro det cirka fyra timmar långa mötet lyckligt i hamn.

Eftersom jag under alla mina år som medlem fått PohjolaNordens information föredömligt på både finska och svenska, antingen det gällt förbundet eller Helsingfors lokalförening, var jag besviken på mötesspråket. De flesta anförandena och officiella förhandlingarna serverades enbart på finska – märkligt nog också av några svenskspråkiga mötesdeltagare. Var om inte inom Pohjola-Norden ska man kunna utgå från att bli förstådd på landets båda språk?

Bottennapp var det när omvalda ordföranden Juhana Vartiainen, som proklamerat sig som hängiven nordist, tackade för förtroendet i ett vackert tal – enbart på finska. Inte ens en proformafras på svenska av en person som vill profilera sig som huvudstadens tvåspråkiga borgmästarkandidat.

Har jag i all stillhet övergått från medlemskap i Föreningen Pohjola-Norden till medlemskap i Pohjola-yhdistys?