Att förstå och missförstå språket och världen
När bilderboken är som bäst kan den berätta perspektivrikt om nästan vad som helst, visar Malin Klingenberg och Maria Sann.
”Vi är i sandlådan då Linnea berättar det./– Vi ska få främlingar, säger hon./– Jaha, säger jag.” Så lyder upptakten till bilderboken Främlingarna av Malin Klingenberg och Maria Sann. Boken bygger på att jagberättaren, en flicka i dagisåldern, hör fel och missuppfattar situationen. Texten är trogen barnperspektivet då flickan funderar över hur hon ska förhålla sig till förbudet att tala med främlingar då kompisens familj tydligen ska få sådana. Främlingar som verkar otrevliga, luktar konstigt, men rapar gulligt.
Klingenbergs känsla för det lilla barnets värld är intakt och berörande. Hon målar modigt upp den laddade situationen kring ordet främlingar, kongenialt återgivet i skräckvibrationer i hur själva titeln är skriven med darriga bokstäver. Mest skruvar en vuxen medläsare på sig. Boken replikerar kraftigt diskussionen om representation i barnboken. Mångfaldstänket är en av de mest påtagliga trenderna i barnboksutgivning just nu. Här anspelar själva boktiteln på frågan om främlingskap, vad det är och hur det berör oss. För en Julia Kristeva är främlingen, både utanför och inom oss, det som väcker ångest och som vi vill stöta bort, i en reaktion på vår egen ofullständighet. Det är vågat att spela med denna laddade undertext om främlingar och främlingskap.
Faddare blir det i den finska översättningen, Viisi vauvaa/Fem bebisar, där förväxlingen mellan främlingar och femlingar – ja familjen får faktiskt fem bebisar! – har bytts ut mot ordparet ”hauva/vauva”, hund/bebis och i ett slag förloras den spänning Klingenberg valt att aktivera och som gör att boken verkligen visar framfötterna. Men mest handlar det om barnets sätt att förstå och missförstå språket och världen.
Med sinne för mjukhet och minspel
Maria Sann har resolut klivit in på bilderboksscenen. Tidigare i år utkom hon med den eleganta Bokstavsvärldar och har även illustrerat Kymmenen tikkua laudalla /Tio stickor på ett bräde (2019). Sann är redan en driven bildberättare. Hennes bravur är att visualisera känslor. Bildstil och berättartempo är behagligt och dynamiskt. Blickar byts och spänningar tecknas fram i smidigt samspel med texten. Som på barnkalaset där en present i text sägs vara finare än en annan, medan bilden blottar en dragkamp om vem som är bästis med vem. På kalaset avslöjas missförståndet med främlingarna. I bild har gåtan antytts från första uppslaget där mammans gravidmage och dagispersonalens entusiasm tecknas fram.
Sann briljerar med fyndiga detaljer. Precis så många babyplagg hänger på tork som en femlingsfamilj tvättar. Ute står någon och röker, sneakers dinglar från en trädgren, dagisstaketet är av exakt den kvalitetssäkrade modell som används. Sanns sinne för hur bilderna orkestreras på uppslagen är utsökt, hon jobbar med avstånd, silhuetter och samspel. Precis som berättarjaget känner då hon får hålla en av femlingarna i sin famn hoppas läsaren att boken ska vara länge.
Bilderbokens sprängkraft
Som ett exempel på det djup Sann skapar har pappan rastafrisyr och en bok av Dr Spock ligger på familjens golv. Spock revolutionerade bebisskötseln på 1940-talet genom att betona flexibilitet och känslor och förespråkade att barn skulle bli veganer som tvååringar. Genom att placera en (daterad) bok i boken öppnas en större diskussion kring spädbarnsfostran och familjedynamik. Däri vilar bilderbokens sprängkraft; när den är som bäst berättar den perspektivrikt om nästan vad som helst.
Malin Klingenbergs första bilderbok Fisens liv, vid det här laget en internationell framgång, var en mer öppet roande bok. Med Främlingarna breddar hon sitt register och visar hur nyansrikt, mättat och följsamt hon kan använda sin humor, både underskruvat och rörande. Att Maria Sanns bildvärld följer upp och fördjupar berättargreppet gör Främlingarna till en fullträff.
MIA ÖSTERLUND