Trevande försök till Helsingforsbesök

Då jag tog del av Elisabeth Sandelins kåseri om Helsingfors i torsdagens Hbl fick också jag bilden av en underbar stad för mina ögon. Jag som har lärt mig älska denna vackra stad med alla sina möjligheter. Då kom jag också osökt att dra mig till minnes första besöket.

I folkskolan i Bertby, Vörå, var det tradition att vart fjärde år åka på skolutfärd till Helsingfors. I mitt fall som tioåring i klass fyra. Skolan slog ihop sina påsar med folkskolan i Kaitsor, och så bar det av. Det var spännande att kamrater som jag hade tävlat med på skidor skolorna emellan nu kom med, och spännande var det också att åka tåg för första gången. Med ett riktigt ånglok med bolmande rök!

Borgbacken var förstås ett måste och vi tuffa pojkar vågade oss upp i berg-och-dalbanan, och det blev en hisnande upplevelse. Glädjen smolkades lite av att Rune hade fått en ballong av en clown, men då jag försökte hitta clownen var han redan försvunnen och jag blev utan ballong.

Sedan var det dags för ett besök i Mannerheimmuseet, men det enda jag minns därifrån var att värdinnan kommenderade Sten att ta av sig mössan.

Pengar på fickan hade man bara till det nödvändigaste, och när vi skulle äta i en restaurang märkte jag att jag hade fått för lite pengar tillbaka. Jag hade ju varit kioskföreståndare i familjens kiosk och var bra på räkning. Holger och jag gick och påpekade saken, men då kom den kvinnliga ägaren för att visa lantisarna varifrån de kom. Hon krävde att få se kvittot men jag hade inte haft förstånd att ta kvittot, om jag ens fick något. I stället gick hon till motattack och beskyllde mig för att inte ha betalt maten. Lärarna ingrep, och efter den episoden lärde jag mig att alltid ta kvitto. Men ännu i dag undrar jag över varför kärringen måste vara så elak.

Efteråt åkte vi upp i stadiontornet, men den salta maten gjorde sig påmind, och sällan har jag varit så törstig som då, innan jag fick något att dricka. Men vilken makalös utsikt!

Vi hade tilldelats ett märke att ha på rockuppslaget, och fått stränga order att hålla reda på det. Döm om chocken då vi skulle till Högholmen och jag upptäckte att jag hade tappat mitt märke! Skulle jag nu bli avskild från gruppen, och skulle vi senare hitta varandra i storstaden? Jag berättade i panik om mitt dilemma för läraren, som för att lära mig först efter en stund halade fram det tappade märket.

På hemvägen blev jag illamående av röken från ångloket som smög sig in genom tågfönstret, men det uppvägdes av att jag fick sitta bredvid sexans flickor från Kaitsor...