SDP vill trygga finansieringen av kommunernas tjänster

Hur kommer arbetsuniformen att se ut framöver, hittar vi tillbaka till elegansen då arbetsplatsen blivit synonym med vardagsrummet?

SAMHÄLLE I en HBL-ledare (28.5) ”Marins socialistiska manifest” behandlas partiordförande Sanna Marins kommentar om den kommunala beskattningen. SDP har som målsättning att beskattningen ska bli mera rättvis så att inkomstbeskattningen för låg- och medelinkomsttagare sjunker och att de med högre inkomster betalar sin beskärda del. Samtidigt vill vi säkerställa en tillräcklig skattebas för finansieringen av viktiga välfärdstjänster.

Det är helt korrekt att kommunalskatten är delvis progressiv tack vare de avdrag som finns.

Beskattningen i Finland är däremot inte progressiv i sin helhet. Många av de som har de största inkomsterna betalar i dag en betydligt lägre skattesats på sina kapitalinkomster än till exempel en medelinkomsttagare på sin lön.

Såklart skulle en förändring av den kommunala beskattningen och kapitalbeskattningen kräva eventuella justeringar av bland annat statsandelssystemet. Samtidigt skulle låg- och medelinkomsttagare gynnas av en omläggning. Till exempel en reform av kapitalbeskattningen är värd en separat debatt, eftersom det för närvarande inte betalas någon skatt på dem till kommunerna, även om kapitalinkomsttagarna har lika tillgång till kommunala tjänster. Enligt grundlagen har kommunerna beskattningsrätt och tolkningen hittills varit att alla invånare borde delta. Genom att reformera utjämningen av skatteinkomsterna mellan kommunerna kan man säkerställa att nyttan av reformen inte inflyter till några få kommuner.

En rättvis beskattning har alltid varit en viktig utgångspunkt för SDP. Skatt enligt betalningsförmåga är nämligen en viktig grund för en stark gemensam välfärd. SDP vill slå vakt om utbildning, social- och hälsovård, äldreomsorg och en aktiv sysselsättningspolitik.

Den socialdemokratiskt ledda regeringens arbete att äntligen åstadkomma en socialoch hälsovårdsreform utgör ett tydligt exempel på vår vilja att utveckla vården och omsorgen, göra tillgången till välfärdstjänster mera jämlik och säkerställa en långsiktig och hållbar finansiering. När detta mycket praktiska arbete är färdigt återkommer jag gärna till skribentens filosofiska inslag och spekulationer om partiets linje. ANTTON RÖNNHOLM partisekreterare, SDP

SVAR I Finland genererar en liten minoritet av inkomsttagarna (15,4 procent) mer än hälften (55 procent) av inkomstskatten. Samtidigt bidrar en tredjedel (30 procent) av inkomsttagarna enbart med två procent. Progressionen syns glasklart i statistiken: de som tjänar 30000– 40 000 euro om året bär den största bördan. TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent, HBL

Mode- och kosmetikbranscherna genomlever en kris. I snart ett och ett halvt år har vi spenderat vår arbetstid hemmasittande framför datorn, så att underkroppen inte syns. Klädkedjor och näthandelsbolag bekräftar: mjuka och bekväma plagg är storsäljare. Då vi nu vant oss vid att strosa omkring därhemma iklädda morgonrock, pyjamas eller mjukisbyxor: står vi inför en kollektiv chock då det väl blir dags att återgå till det mer formella? Orkar vi längre klä upp oss, vara representativa? Kommer mjukisbyxor – gårdagens trashklädsel och dagens pandemimode – att bli gångbar valuta också på kontoret?

Initialt betraktade jag mjukiskläder som en befrielse för kropp och själ, nu kunde jag andas och tänka friare än vanligt. Då jag nu iakttar min orakade spegelbild undrar jag ibland småleende om jag tappat kontrollen över mitt liv. Jag kan alltid söka tröst i Henry David Thoreaus klassiker Walden (1854), där denna enslingens prototyp beskriver hur det går att leva enkelt och snålt, mer eller mindre som självförsörjande. Thoreaus vardagliga betraktelser liknar närmast en blogg. Boken inkluderar glimrande små insikter, som att den sanningssökande individen bör undvika att köpa nya kläder för att anpassa sig till ytliga sociala standarder, hellre då satsa på intern utveckling och självförbättring.

Den slappa karantänkostymen betonar alltså komfort framför smal silhuett. Var och en med intresse för mode och kläder må betrakta detta som ett nederlag: fladdriga sommarbyxor och träningsoveraller hör väl till det fulaste som finns? Men då man hursomhelst inte är bjuden på så många partyn och upplever en smått dränerande, psykiskt svajig arbetsvardag kan man lika väl vandra omkring yogaklädd från måndag till söndag. Någorlunda snyggt klädd upptill, men med nakna lår. Ju mer klädkoden luckras upp, desto bättre, må det traditionella arbetsplatsmodet ersättas av träningstights? Eller finns det någon gräns för slappheten?

Det är definitivt passé att underordna sin privatperson den professionella yrkesrollen. Zooma bara in på riksdagen: uppfattningen om konventionella kontorskläder har luckrats upp betydligt. Unga politiker räds inte för att signalera en närhet till folket med sina okonventionella klädval.

Det anglosaxiska, informella casual friday-fenomenet har drivits till sin spets av teknikjättar i Silicon Valley. Gaming- och uppstartsföretag hakar ivrigt på. Den nya normen för framgångsrika proffs, även teknikmiljardärer, är att klä sig avslappnat, informellt, rentav anspråkslöst i munkjackor, sneakers och t-shirt. Facebooks Mark Zuckerbergs utstyrsel är närmast självutplånande: grå tröja och jeans, i ultrakonformistisk normcorestil. Detta är raka motsatsen till den trendmedvetna hipstern, den där småjobbiga typen som vill framstå som originell in absurdum.

Inom resebranschen har begreppet "bleisure", en sammanslagning "business" och "leisure" blivit något av ett modeord. Det är comme il faut att kombinera fritid och arbete, att passa på och förena nytta med nöje på tjänsteresan. Därmed blir klädseln en kombination av kavaj och shorts. Kanske följer detta med till kontoret efter pandemin, då vår karantänliknande tillvaro sakta glider över i det nya normala?

Det ska medges: jag har också dolda motiv då jag drar en lans för mjukisbyxans renässans. Jag kan nämligen inte minnas då jag senast bar kostym eller finskor. Passar byxorna ens längre? Största delen av min garderob har samlat damm i mer än ett år. Ibland mår man bra av att professionalisera sig, då blir man en smula piggare, mentalt mer skärpt. Jag tror nämligen inte att särskilt många längtar tillbaka till kontoret ifall också den miljön börjar befolkas av folkskygga, lönnfeta människor som stryker omkring längs med väggarna i ett pyjamasparty.

”Det ska medges: jag har också dolda motiv då jag drar en lans för mjukisbyxans renässans. Jag kan nämligen inte minnas då jag senast bar kostym eller finskor.”

TORSTEN FAGERHOLM

är ledarskribent