HSO blåser nytt liv i kvinnliga tonsättares verk
Digitaliserade renskrivna noter och särskilda studiedagar för bortglömda tonsättare. Helsingfors stadsorkester går i bräschen för att blåsa liv i historiska kvinnliga tonsättares verk.
Helsingfors stadsorkester går i spetsen för ett projekt som ska se till att bortglömda kvinnliga tonsättare spelas igen. Musikforskaren Susanna Välimäki talar om att rehabilitera tonkonstens motsvarigheter till Schjerfbeck och Canth.
Fjorton av det finländska musiklivets centrala aktörer med Helsingfors stadsorkester i spetsen går samman för att lansera ett nytt repertoarprojekt i syfte att ge upprättelse åt historiens förglömda kvinnliga tonsättare.
Under de kommande åren kommer stadsorkestern att spela allt fler verk som av olika anledningar fallit i glömska eller aldrig tidigare hörts. Till den del som musiken blivit ospelad på grund av bristfälligt notmaterial är tanken att råda bot på situationen när nytt orkestermaterial framställs.
Projektet som går under namnet Historiens förglömda orkestermusik – Historian unohtamat orkesterimusiikit (med akronymen HUOM) samlar ett stort antal aktörer med både konstnärlig och vetenskaplig expertis.
Enligt stadsorkesterns intendent Aleksi Malmberg har orkestern tidigare tagit sin uppgift att förvalta kulturarvet på stort allvar, medan den kritiska reflektionen över arvet inte alla gånger betonats lika starkt. Som den största aktören i Finland av sitt slag ser orkestern som sitt ansvar att gå i bräschen för en dylik satsning.
– Vi har möjligheterna att göra det här. Och kanske också en skyldighet.
Hela musikfältet till fromma
Försmak av projektet gavs redan i mars när stadsorkestern framförde Siri Branders Elegie för första gången på hundra år.
– Det säger något om vikten av den här typens insatser att man genast ville spela verket också i Vasa och Karleby, säger Malmberg.
Att andra orkestrar i Finland kommer åt att kapitalisera på HSO:s investeringar och spela de verk som orkestern ställer i ordning ska inte ses som något negativt, utan kan snarare uppfattas som en fjäder i hatten.
Studiedagarna är kärnan
Den konstnärliga biffen i projektet består av studiedagarna, några per år, då orkestern spelar igenom de aktuella verken en gång.
Studiedagarna liknas vid laboratorieexperiment; allt som spelas är inte tänkt att landa på egentliga konsertprogrammen, men nog en del. Vilka verk som till slut kommer att spelas inför publik återstår att se.
Inledningsvis ligger fokus på historiska kvinnliga tonsättare, av den enkla anledningen att en uppdatering av historiebilden av dessa uppfattats som mest brådskande.
Enligt Susanna Mälkki har projektet fötts av ren och skär upptäckarlust. "Som den finländska orkestern med de längsta anorna sätter vi ära i att gå i bräschen och göra upptäckter tillsammans med finländska forskare och samarbetspartner", uppger Mälkki i en kommuniké.
Grund i forskningen
Grunden till projektet har sedan tidigare lagts i den omfattande arkivforskning som bedrivits kring historiska inhemska tonsättande kvinnor.
Enligt docent Susanna Välimäki är det fantastiskt inspirerande att musikvetenskaplig forskning kan utmynna i klingande musik.
– Ett projekt som detta understryker att historieforskningen inte enbart handlar om att undersöka det förgångna, utan också om framtiden. När vi börjar spela dessa stycken av kvinnliga tonsättare, ser vi att världen förändras i en mera inkluderande riktning.
Välimäki iakttar med intresse hur en orkester på det klassiska fältet, som av hävd lidit av en kraftig slagsida och obalans mellan könen, plötsligt kan verka i framkanten för att göra betydelsefullt kultur- och jämställdhetsarbete.
– Stadsorkestern antar det här som en positiv utmaning, i stället för att se jämställdhetsfrågorna som något negativt som man alltid skulle jama om.
Repertoarprojektet är också ett konkret exempel på de tillämpningar som konstforskningen vid exempelvis Helsingfors universitet kan få.
Så sent som i våras har färska biografiska artiklar över Ingeborg von Bronsart, Minna von Knorring, Ida Moberg, Laura Netzel, Lilly Kajanus-Blenner, Sofie Lithenius, Heidi Sundblad-Halme och Agnes Tschetschulin publicerats i den finska Nationalbiografin på nätet. Enligt Välimäki är det först nu som "det håller på att gå upp för oss vilka som var tonkonstens motsvarigheter till
Fredrika Runeberg, Helene Schjerfbeck, Edith Södergran och Minna Canth", som saken formulerades i ett blogginlägg på Finska litteratursällskapets sidor nyligen.
Själv väntar Välimäki till exempel på att få höra musiken av Ida Moberg, vars manuskript i flera år har legat i Sibelius-Akademins bibliotek på några meters avstånd från Musikhusets scen. Heidi SundbladHalmes egenartade musik tilltalar likaså liksom von Bronsarts, som redan spelats en del i Europa men som inte riktigt upptäckts i Finland.
– Det blir spännande att se vad publiken tycker om den.
Hopp i pandemitider
Projektet som fick sin början genom ett spontant sms-utbyte mellan Aleksi Malmberg, Susanna Välimäki och Susanna Mälkki i början av året har alltså snabbt vuxit till ett projekt som skulle involvera också andra centrala aktörer: förläggare, forskare, orkestrar, arkiv, högskolor ...
Allt har dock inte gått som på räls. Den första studiedagen skulle ha ordnats redan i mars, men dagen har på grund av omväxlande coronarestriktioner fått skjutas fram upprepade gånger.
Aleksi Malmberg säger att repertoarprojektet fungerat som en strimma av hopp och sporre i motiga tider.
– För mig personligen har det varit inspirerande att se hur entusiastiskt mottagandet hittills har varit.
Ett projekt som detta understryker att historieforskningen inte enbart handlar om att undersöka det förgångna, utan också om framtiden. När vi börjar spela dessa stycken av kvinnliga tonsättare, ser vi att världen förändras i en mera inkluderande riktning.
Susanna Välimäki
docent i musikvetenskap