Sverige öppnar men här är det strängt
I Sverige öppnar biograferna för mera publik, medan ökenvandringen i södra Finland fortsätter. Vad är det fråga om? undrar filmkritikern Krister Uggeldahl.
Dottern ringde från Uppsala, glad som en lärka. Hon skulle gå på bio – i Sverige, smittspridningens och coronahelvetets förlovade land. Hittills har restriktionerna
varit praktiskt taget lika stränga där som hos oss, men sedan den 1 juni tillåts upp till femtio personer i salongen vilket innebär att även den ledande svenska biografkedjan Filmstaden öppnar.
Så inte i södra Finland, den del av landet där merparten av biopubliken finns. Här kalibrerar man fortsättningsvis med ett maxtak på sex till tio personer – oavsett storlek på salen och oavsett de säkerhetsarrangemang som gjorde att förra hösten avklarades med hedern i behåll, bevisligen utan att starta smittkedjor.
Biografbranschen har föga överraskande protesterat högljutt, utan att det tagit skruv. Till kören anslöt sig i veckan också Lasse Saarinen från Filmstiftelsen som i ett öppet brev till regionförvaltningsverken, som bestämmer i frågan, undrar om det finns tjänstemän som vill ta död på vår rätt till filmupplevelser i södra Finland.
Hårda ord – troligtvis även riktade till den färska forsknings- och kulturministern Antti Kurvinen som, till skillnad från sin föregångare ”torvministern” och Centerpartietsluggern Annika Saarikko, uppgett att han ”förstår”
kulturfältets ilska över publikrestriktionerna.
Å andra sidan är Kurvinens händer bundna. Enligt lagen är det regionförvaltningsverket med sin i många fall godtyckliga policy och ingen annan som sätta agendan.
Det kanske låter bra att delegera och låta den lokala expertisen dra upp gränserna. Men de facto har vi ett demokratiskt problem här.
Politiska beslutsfattare kan vi avsätta i val men det gäller inte för tjänstemän som i det här fallet allt mer framstår som ett hemligt sällskap à la Dan Brown.
Ett är säkert: aldrig har man på samma sätt saknat Claes Andersson och Jörn Donner, dessa kulturella och intellektuella giganter som, vem vet, hade satt alla dessa kulturlivets dödgrävare på pottan.
Dock ska det sägas att det var under Stefan Wallins tid som kulturminister som filmen i Finland fick luft under vingarna.