Mindre svett och mera fröjd

Sitter och jobbar med innehållet på hemsidan. Om den genererat särskilt många uppdrag genom åren vet jag inte, men som frilansjournalist behöver man någon form av skyltfönster på internet.

En artikel från 2018 handlar om att som västerlänning leta upp äkta små lokalrestauranger i Kina. Två unga kinesiskor ler mot kameran medan servitrisen ställer fram ett fat starkt kryddade stekta kycklingbitar.

Vad härligt det verkar! tänker jag. Och vad fantastiskt för en enkel småländsk arbetargrabb att få sitta på krog i Haidiandistriktet i Peking och njuta av den superba kinesiska kokkonsten. Kan man, månne, bli avundsjuk på sig själv..? Så märker jag något som är helt åt skogen i tidningsbilden; Under servitrisens armbåge syns tydligt på matbordet två små – reporterbandspelare! En karg påminnelse om den ständiga medresenär vars namn stavas ångest.

Vad gör jag om jag inte förstår allt väsentligt kineserna säger? Bäst att banda. Vad sker om bandspelaren plötsligt strejkar mitt under jobbet? Säkrast att ha två med sig. Tänk om jag sedan ändå inte klarar av att få till stånd en läsvärd artikel? Nåja, någon gång ska väl kanske ens bluffande avslöjas...

Att få betalt för att åka jorden runt och träffa intressanta människor, är naturligtvis mumma. Ändå kan jag inte minnas en enda reportageresa utan just den där krypande ångesten för att något ska gå åt fanders (vilket det under flera decennier så gott som aldrig gjort).

Att i dagsläget kontakta någon tidning och åter föreslå resereportage är väl lika framkomligt som att försöka exportera sand till Sahara.

Men vem vet – kanske öppnas snart åter en dörr till Falun eller Filippinerna, Bergen eller Bolivia, Odense eller Ostfrisiska öarna.

På den resan vill jag i så fall svettas mindre och fröjdas mera. För inte torde väl en tavla bli sämre om målaren skamlöst njuter av fulla muggar under dess tillkomst?