Satsar på skådespeleri.
Den 25-åriga dansaren Corinne Mustonen hör till dem som kvalat in på det svenskspråkiga magisterprogrammet i skådespelarkonst i Helsingfors. Trots att hon är orolig för branschens framtid är det ändå scenkonst hon vill ägna sig åt. – I och med att jag är så här privilegierad, att jag trots den ekonomiska osäkerheten i branschen har möjligheten att ägna mig åt scenkonst, kan jag inte vara den första som ger upp.
Budgetnedskärningarna och kulturpolitiken gör att den unga scenkonstnären Corinne Mustonen är orolig för sin bransch: – Då det ekonomiskt blir ännu osäkrare att arbeta som scenkonstnär finns det en risk att det bara kommer att vara människor med en viss bakgrund och förmögenhet som skapar konst för varandra.
För ett år sedan flyttade dansaren och performancekonstnären Corinne Mustonen hem till Finland. I Stockholm hade hon utbildat sig vid kandidatprogrammet i dans och performance vid Stockholms konstnärliga högskola, utexaminerats 2019 och tagit sina första steg in i yrkeslivet.
Väl hemma i Helsingfors väntade inget lätt år. Fyra premiärer ställdes in på grund av coronapandemin. Ändå upplever sig Corinne Mustonen som lyckligt lottad. Hon fick ett stipendium för att skapa ett eget solo, hann med en riktig premiär i höstas när hon uppträdde i koreografen Liisa Penttis verk Ref 2020 och uppträder för tillfället i Sara Grotenfelts dansföreställning Huldra på Teaterhögskolan.
– Jag har haft turen att ha sammanhang att ta del av. Det har varit en räddning, att ha ett ställe att gå till och känna att det jag gör har ett värde för någon.
Ställa frågor och begå misstag
Coronakrisen bidrog ändå till att Corinne Mustonen började fundera på att studera vidare och bygga ut sin svenska kandidatexamen med en magisterutbildning. Det fria fältets tempo och tuffa villkor ger inte alltid tid att fokusera på konstnärlig utveckling, vilket hon själv längtade efter.
Trots att hon är dansare i grunden ingår text ofta i verken hon medverkar i och själv skapar och därför lockades hon till magisterutbildningen i skådespelarkonst vid Konstuniversitetets teaterhögskola i Helsingfors.
– Jag kände att det skulle vara värdefullt med tryggheten från en institution och att samtidigt få fördjupa sig konstnärligt. Också att få ställa svåra frågor och begå misstag som det inte finns utrymme för i arbetslivet eftersom det finns så lite resurser och få jobb.
Hon ser fram emot att få träna röstgestaltning och arbeta med människor med olika bakgrunder.
– Jag hoppas få lära mig att uppträda mer mångsidigt.
"Knepigt att komma in"
Studenterna vid det svenska kandidatprogrammet i skådespelarkonst får automatiskt chansen att fortsätta med magisterstudierna, men man kan också söka in direkt till den tvååriga magisterutbildningen. I år är det tre personer "utifrån" som kvalat in.
Corinne Mustonen får sällskap av ålänningen Linnea Sundblom och Korsholmsbördige Tobias Klemets som båda utbildat sig vid scenkonstlinjen vid Yrkeshögskolan Novia.
– Jag var förvånad över att jag faktiskt kom in, men det gick vägen! säger Klemets via videolänk från Vasa där han för tillfallet jobbar på ett eftis och driver en podd om sommarteater för Vasabladets räkning.
Klemets som frilansat som skådespelare och genomfört sin civiltjänstgöring på Wasa Teater sökte till utbildningen för att utveckla sitt artisteri.
– Jag hade en önskan om att studera vidare och utveckla mig själv, och Teaterhögskolan kändes riktigt ypperlig. Även om det är ganska knepigt att komma in ville jag testa.
Linnea Sundblom befinner sig i Stockholm där hon arbetar som dramapedagog i två kulturskolor och frilansar som scenkonstnär.
– Jag vidareutbildade mig till dramapedagog i Sverige för att jag ville bli en tryggare och bättre ledare. Nu ville jag söka till magisterutbildningen i skådespeleri för att utveckla mitt skådespeleri och för att bli en tryggare och bättre skådespelare.
– Det är en tuff bransch att ge sig in i och därför är det viktigt för mig att ha flera ben att stå på.
Svagaste drabbas av nedskärningar
Corinne Mustonen berättar att hon under året funderat på att byta bransch och hänvisar till Centret för konstfrämjandes undersökning som visar att hon är långt ifrån ensam. Tvärtom har trettiotvå procent av danskonstnärer övervägt ett branschbyte.
– Det har känts otroligt förminskande att följa beslutsfattarnas val och mediernas rapportering och märka att konst och kultur helt saknar värde i praktiken.
Mustonen säger att nästa års planerade nedskärningar i kulturbudgeten på 17,5 miljoner täcker nästan hela det fria fältets budget för ett år.
– De nedskärningarna riktar sig mot dem som arbetsmässigt redan är i de mest utsatta positionerna.
Konsekvenserna kan vara förödande, tror hon.
– Jag vet inte vad som finns kvar av fältet när jag blir klar med magisterstudierna. Då det ekonomiskt blir ännu osäkrare att arbeta som scenkonstnär finns det en risk att det bara kommer att vara människor med en viss bakgrund och förmögenhet som skapar konst för varandra.
– Det är ett otroligt stort bakslag när vi äntligen kommit till en punkt där vi diskuterar maktpositioner och representation inom konst, där vi uppskattar mångfald och synliggör diskrimineringen, också vad gäller akademiska utbildningar, vem som söker in, vem som kommer in och vem som kommer ut.
Vad är det som gör att du ändå vågar fortsätta vara i den här branschen, att den drar så starkt? – Det är så otroligt viktigt att genom konsten få uppleva händelser och känslor man annars inte känner i vardagen. Jag tror alla delar det här. Alla har säkert under coronapandemin sett på film, lyssnat på musik, känt ett behov av att röra på sin kropp.
– I och med att jag är så här privilegierad, att jag trots den ekonomiska osäkerheten i branschen har möjligheten att ägna mig åt scenkonst kan jag inte vara den första som ger upp. Men då gäller det också för mig att konkret arbeta för en mer inkluderande bransch. Konsten ska vara tillgänglig för alla.