Ge fotgängarna förtur.
Får fotgängarna för lite plats i debatten om hur Helsingfors ska utvecklas? Det tycker fotgängaraktivisten Juhana Rantavuori, som efterlyser stora visioner om hur stadskärnan ska göras promenadvänlig. – Det gäller bara att ha en vision. Som Georges-Eugène
Då trafikplaneringen diskuteras ställs bilisterna ofta mot cyklisterna och kollektivtrafiken. På sistone har debatten blossat upp med ny kraft i samband med att många affärer på paradplats i Helsingfors har lagts ned, vilket har förklarats med att centrum förlorar mot köpcentren i fråga om tillgänglighet.
Men en grupp som glöms bort i diskussionen är fotgängarna. Det tycker åtminstone fotgängaraktivisten Juhana Rantavuori och 1 800 medlemmar i Facebookgruppen Käveltävä Helsinki, som lobbar för gångvänlig planering, med honom.
HBL tog en tur på stan med urbaniseringsentusiasten Rantavuori, som grundade gruppen tillsammans med Jukka Suomela för tre år sedan. Båda är forskare, men vid olika universitet och i olika ämnen.
– Att gå är så naturligt att det kan tas som en självklarhet. Men om man vill skapa ett trivsamt promenadcentrum behöver man en övergripande vision som utgår från fotgängarnas villkor.
Start vid Annegatan
Vi stämmer träff vid en restaurang på Annegatan, som ligger på en innergård skymd från trafiken ute på gatan. Då man öppnar upp innergårdarna för aktiviteter utnyttjas stadsytan till max, vilket är signifikativt för hur Rantavuori ser på stadsplanering.
Kompakthet är idealet – stora öppna torg som anlades för militära exerciser vid förra sekelskiftet blir sällan välkomnande träffpunkter.
– Det handlar om att skapa en trevligare, mer urban stad, säger Rantavuori som leker med tanken på att skapa någon sorts formell påverkanskanal för fotgängarna.
Promenadens första anhalt är vid Simonsgatan, med utsikt mot Narinken. Här möts två kontraster, menar Rantavuori. På ena sidan av gamla Åbo Kasern ligger det ödsliga Narinktorget. På andra sidan finns Glaspalatset med Amos Rex böljande takkonstruktioner och flera uteserveringar.
– Här ser vi en väldigt lyckad förnyelse, som förtätar intrycket.
Dessutom kantas gården av historiska element från olika tidsepoker: vi har kasernbyggnaden från tidigt 1800-tal till vänster och Glaspalatset i 30-talsstil till höger, säger Rantavuori.
Två delar
Man kan dela in Rantavuoris kritik i två delar. För det första handlar det om att fotgängarna borde få högre prioritet då trafiklederna görs upp. Övergångarna mellan olika gator ska vara sömlösa då man tar sig från punkt a till punkt b. Rantavuori hittar ett exempel vid Mannerheimvägen, mellan Glaspalatset och Posthuset.
– Skulle det här vara ett riktigt promenadcentrum så skulle man kunna gå rakt över till nästa gata. Nu måste fotgängarna ta en omväg via övergångsstället där borta, säger han.
Den andra delen handlar om att göra centrum intressant att promenera i. Trivsel är inte bara planteringar och precisa stenläggningar, tycker Rantavuori, ännu viktigare är att skapa liv och rörelse.
Bakom varje gathörn hittar han exempel på byggnader och gator som inte används till fullo. Ett exempel är Kiasma, som för tillfället är draperat med skyddsplast. Fasaden är representativ, men baksidan är grå och intetsägande. Rantavuori svänger ner till Postgränden ner mot Elielplatsen.
– Som tumregel borde det hända något med fem meters mellanrum. Här kunde det finnas butiker och småföretagare, men byggnaderna ser snarare ut som lagerlokaler längs Ring I. Och vi är 100 meter från järnvägsstationen!
Ode, Medborgartorget och området mot Tölöviken får sig också en släng av sleven.
– Det är bara en stor samling monument med enorma mellanrum. Jag vet inte om det var Alvar Aaltos tanke att man skulle se ända till Lappland härifrån.
Hellre skulle han se mindre samlingsplatser, som inte kräver stora folkmassor för att kännas livliga. Det parkliknande Mariatorget på Södermalm i Stockholm är en bra referenspunkt.
– I Helsingfors finns några platser i Rödbergen, som Fredrikstorget, med liknande potential.
Oväntad favorit
Många av exemplen som Rantavuori radar upp är negativa, men det finns också flera lyckade partier i stadskärnan. En av favoritgatorna är något av en högoddsare: Ateneumgränden, den korta gatstumpen bakom museet.
Här har man med små medel lyckats skapa en urban miljö som är trång och kyffig "på ett behagligt sätt", trots att byggnaderna knappast räknas som arkitektoniska pärlor.
– Husens lägsta våningar skjuter ut från fasaderna, vilket betyder att man inte tänker på hur höga de är. De kunde ha femton våningar till utan att man märkte. Gränden är trång, man går nästan axel mot axel, vilket är en bra sak i en stad. Och ingen skulle ens tänka tanken att försöka köra bil här.
Centralstationer är sällan särskilt trevliga, inte heller i städer som Köpenhamn och Stockholm som Rantavuori nämner som inspirationskällor. Helsingfors skiljer sig dock från grannländernas huvudstäder, menar Rantavuori.
– Vår järnvägsstation är en monumental byggnad, som verkligen har potential att bli kärnan för ett promenadcentrum.
För tillfället pågår en arkitekturtävling för Elielplatsen, som i framtiden kan komma att bebyggas med affärs- och kontorshus. I samband med den väntas också trafikarrangemangen vid järnvägsstationen göras om, eftersom många klagat på att trafiklederna för såväl fotgängare som cyklister är kaotiska. HBL har tidigare skrivit om att planerna på att bebygga Elielplatsen har väckt skarpt mothugg.
Promenadcentrum planeras
Det är ändå svårt att hävda att fotgängarnas röst inte alls hörs. Staden har långt gångna planer på ett så kallat promenadcentrum, vilket målats upp som ett politiskt tvistefrö inför kommunalvalet.
Enligt det förslag som stadsstyrelsen klubbade igenom i vintras ska man till hösten utreda hur bland annat esplanaderna och Kaserntorget kan göras mer gångvänliga.
Rantavuori har en egen, ambitiös vision om en promenadzon på drygt 1,5 kvadratkilometer med järnvägsstationen som mittpunkt. Inom det området skulle genomfart med bil
❞ Som tumregel borde det hända något med fem meters mellanrum. Här kunde det finnas butiker och småföretagare, men byggnaderna ser snarare ut som lagerlokaler längs Ring I. Och vi är 100 meter från järnvägsstationen!
Juhana Rantavuori fotgängaraktivist
vara förbjudet. Inspirationen tas från Oslo, där man inledde arbetet med en bilfri zon i centrum för fyra år sedan.
– Helsingfors är 214 kvadratkilometer stort, och jag tycker att en kvadratkilometer kunde fredas för fotgängare. Jag har svårt att förstå varför någon frivilligt skulle komma till stan med bil i nuläget.
Reaktionerna i Oslo har varit blandade, rapporterar tidningen Aftenposten – av befolkningen i stort är det bara en tredjedel som är missnöjda, men inom näringslivet är det nästan hälften.
Utfallet är ännu inte helt säkerställt. En utredning av konsultföretaget Sweco visar att biltrafiken i centrum minskade med 28 procent från 2016 till 2019, men sambandet kan inte med säkerhet fastställas. Man har dock kunnat få ner antalet dödsfall i trafiken bland fotgängare och cyklister till noll, som i Helsingfors. Det rapporterar The Guardian.
Motsätter sig centrumtunnel
Juhana Rantavuori ser stadens utredning om ett promenadcentrum från 2017 som en bra utgångspunkt. Han räknar upp flera saker i den som är positiva: bland annat att göra Esplanadområdet till ett gångområde, att freda Brunnsgatan för kollektivtrafik och att minska bilfilerna längs Mannerheimvägen.
– Om Brunnsgatan var till för kollektivtrafik skulle det bli mycket lättare att röra sig till fots kring järnvägsstationen. Det går helt klart i rätt riktning, men man borde vara ännu modigare och göra om Mannerheimvägen helt till kollektivtrafikled mellan Kiasma och Skillnaden.
Han ser det också som positivt att promenadcentrum nu utreds utan koppling till det nedröstade förslaget på en centrumtunnel under stan.
Skulle inte centrumtunneln lösa de trafikproblem du ser i centrum?
– Problemen var att den skulle vara till för genomfartstrafik, vilket jag inte tycker att man alls borde ha i stan. Däremot borde det finnas nedfarter till centrums parkeringshallar strax utanför promenadcentrum.
Räds inte konflikt
Det går inte att främja en sorts trafik utan att det påverkar andra färdmedel. Rantavuori är medveten om att hans idéer inte faller i god jord hos bilister.
– Jag tycker inte att man ska vara så konflikträdd. Om vi breddar cykellederna så kommer parkeringsplatserna att bli färre, vilket obestridligen är negativt för vissa. Men vi måste våga ta debatten för att kunna diskutera vilken sorts centrum vi vill ha i framtiden.
Promenadens senare halva går från Senatstorget längs Esplanadparken mot Bulevarden, praktfulla platser med mycket att beundra.
– Vem har sagt att det inte kan se ut så här på fler gator, säger Rantavuori vid Runebergsstatyn i Esplanadsparken.
– Det gäller bara att ha en vision. Som Georges-Eugène Haussman hade på 1800-talet då han ritade om Paris från grunden.