Underbara unga kvinnor i politiken

Annalena Baerbock, 40, kanslerskandidat för Die Grünen, ler inte längre i tv-rutan. Mediernas älskling ännu för en månad sedan, nagelfars Baerbock nu för än det ena än det andra, det senaste för att inte ha uppgett sina sidoinkomster.

Det hjälper föga att Baerbock upprepar att ingen kunde vara argare än hon själv när hon insåg sitt ”idiotiska misstag” med deklarationen. Nu har ett "coronatillägg” och "julbonus” hamnat under det tyska skatteverket Finanzamts lupp. På sociala medier hopar sig invektiven. Hur kan ein Mädchen vara så slarvig hör till den mildare responsen, men säger en hel del om den allmänna inställningen.

Att Baerbocks misstag monetärt är mycket större än vad en annan "slarvig flicka” anklagas för hierzulande är oviktigt i sammanhanget. "Slarviga pojkar” är tuffa killar medan begreppet "slarviga flickor” också har en annan konnotation som leder in tankarna på varför tolerans- och acceptansgränsen också i politiken är klart genusbetingad.

Kritik- och fördömanderibban ligger lägre för kvinnliga politiker och främst i farozonen är unga och underbara (läs vackra och smarta) kvinnor som siktar eller sitter på höga poster. De har blivit det största hotet för männens hegemoni på herrarnas domäner. Att grabbigheten i politikens värld är minst lika hög i det på ytan så jämställda Finland som i det patriarkala klassamhället Tyskland, där feminismen är helt marginell var för mig en överraskning.

Nu har statsminister Sanna Marin, 35, egna erfarenheter av detta. Eftersom hon varit ovanligt populär under nästan hela sin ämbetstid, haft skyhöga popularitetssiffror bland annat för sin pandemihantering, var hon länge fredad för osakliga och misogyna påhopp.

Men när regeringen i våras nästan kollapsade och coronahotet tycktes avvärjt fanns det gott om bränsle för helt berättigad kritik, inte minst från kulturfältet som upplevde sig försummat.

Men också för synpunkter av annat slag. Det var lätt att föreställa sig hur de (manliga) politiska kommentatorerna otåligt väntat på att hugga tänderna i den självsäkra unga ministern av fel kön, i fel ålder, fel parti och dessutom kunnig och påläst.

Det är sällan Sanna Marins politiska person setts med nådiga ögon i vår största finskspråkiga dagstidning, men när kvällstidningen Iltalehtis reportrar gjort det besvärliga journalistiska grävjobbet, kunde den famösa skandalen ”Frukostgate” rullas ut också där – och alla medier hakade på.

Som journalist är jag givetvis för gräv. Att vända på alla stenar för att komma så nära "sanningen” som möjligt. (Citationstecknen indikerar att vi i branschen vet att sanningen inte är entydig). Men ärliga gräv gäller viktiga saker och offentliggörs vanligen först när frågan är utredd. Att släppa ut litet i taget blir bara låg journalistik och tvivelaktig underhållning, en följetong som lockar med nya avslöjanden. Och när gräv blir drev är bottnen nådd. I tysk press har die Frühstückaffäre ignorerats – utom av den schweiziska “boulevardportalen” Blick.

Franska Le Monde konstaterar att skandalen kring le petit déjeuner utifrån betraktat närmast verkar som en storm i ett vattenglas.

”När gräv blir drev är bottnen nådd.”