”Onödiga motsättningar präglar kulturlivet”
Visst finns det positiva framtidsutsikter för den som har en stark vilja att bli konstnär. Men Kulturfinland har också stora utmaningar att ta itu med, säger Konstuniversitetets rektor Kaarlo Hildén.
Musikern Kaarlo Hildén tog över som rektor för Konstuniversitet i december 2020, mitt under brinnande coronapandemi. De restriktioner som följt i dess spår har som bekant drabbat kulturbranschen hårt. I synnerhet musiken och scenkonsten har lidit och då både Sibelius-Akademien och Teaterhögskolan verkar under Konstuniversitetets tak, är det klart att framtidsutsikterna för många studerande inte verkat alltigenom ljusa.
”Jag vet inte vad som finns kvar av fältet när jag blir klar med magisterstudierna”, sade till exempel Corinne Mustonen i HBL den 3 juni. Hon går för tillfället på Teaterhögskolans magisterutbildning.
Som rektor har Hildén naturligtvis haft en hel del coronarelaterade frågor att förhålla sig till under sitt första halvår, men han menar att stora omvälvningar legat på lut för branschen också utan viruset.
Krisen har snarast påskyndat en oundviklig strukturomvandling, säger han.
– Det finns mycket outnyttjat potential och möjligheter till förnyelse. Jag anser att vi måste utgå ifrån en positiv framtidsbild för de unga som har en stark vilja att bli och verka som konstnärer, och det är inte bara viktigt för dem, utan för hela samhället. Vi kan inte sänka våra ambitioner med en tanke om att betydelsen och behovet av kultur och konst skulle minska i framtiden. Tvärtom måste vi våga investera i den framtid som de unga och deras konst kan medföra, säger Kaarlo Hildén.
Internationell miljö
Enligt Hildén är det i dag svårt att tänka sig att universitetet skulle utbilda konstnärer för en specifik arbetsmarknad. Dels är diversiteten av sysselsättningsformer väldigt stor, dels kan branschen se helt annorlunda ut om några år och dels kan en konstnärlig utbildning mycket väl kvalificera för arbetsuppgifter som inte handlar om att skapa konst i traditionell bemärkelse.
– Studerandenas egna åsikter är väldigt viktiga och vi inspireras av de perspektiv som de unga kommer hit med. De kan ha idéer om sin egen framtid som vi inte hade tänkt att vår utbildning skulle leda till. Dessutom vill vi föra en dialog med sektorn, och har till exempel arbetslivslektorer som försöker skapa utrymme för den dialogen.
Men det är klart: trygga 9–17-jobb verkar inte vara framtidens norm i kulturbranschen. Sedan många år pågår även en diskussion om den prekära arbetsmarknaden eventuellt skrämmer bort personer med arbetarklasseller invandrarbakgrund. En del ser en risk för att konstfältet med tiden i allt högre grad befolkas av människor med en socioekonomiskt stark bakgrund, och att vissa erfarenheter i motsvarande grad blir underrepresenterade.
– Det är en intressant diskussion. På konstuniversitetet har vi en väldigt internationell studiemiljö och över 70 nationaliteter. Ungefär 15 procent av våra studerande är utländska. Men sen är det sant att processen som leder till högre utbildning inom konstområdet – lite beroende på vilket område vi talar om – kräver insatser under många år, och det är inte alla som har möjlighet till det, även om man just i Finland har ganska goda chanser att studera musik utan att behöva betala förfärligt mycket.
– Och visst kunde diversiteten vara ännu större. Frågeställningarna är aktuella: hur kan vi nå ut till en bredare publik, hur kan trösklarna till utbildningarna sänkas?
Stora motsättningar
När Kaarlo Hildén höjer blicken från universitetet mot hela det finländska konst- och kulturlivet, dess finansiering och strukturer, ser han ändå stora utmaningar under de kommande åren.
Enligt hans analys skapar det system den finländska konsten fungerar inom motsättningar som inte
gynnar ett levande kulturliv, utan ofta ger upphov till destruktiv konkurrens. Det finns potential till samarbeten, synergier och korsbefruktning mellan olika fält och kompetensområden, men den tas inte tillvara på ett bra sätt, säger han.
För ton- och scenkonsten har det så kallade statsandelssystemet, som bygger på att institutioner får statlig finansiering utifrån hur många årsverken de producerar, gett upphov till en nästan kontraproduktiv dynamik.
– Det skapar motsättningar mellan konstformer, mellan institutioner och frilansare, mellan dem som har månadslön och dem som får sin utkomst från många olika källor, mellan högkultur och populärkultur och mellan det som ska finansieras med offentliga medel och det som ska fungera kommersiellt.
Konstnärerna måste göra sitt
De negativa konsekvenserna är många, enligt Hildén:
Vi ser ett överdrivet fokus på projektbaserat arbete som försvårar långsiktig utveckling för konstnärer, medan många institutioner alltför ensidigt fokuserar på att upprätthålla ett visst antal årsverken i stället för på sin konstnärliga mission. Den enskilda konstnären, till exempel en musiker som jobbar med både klassisk och populär musik, måste i offentliga sammanhang kunna placera sig själv i någotdera facket, även om kategoriseringen varken är sanningsenlig eller vettig. Och revirtänkandet ger upphov till matchningsproblem mellan aktörer som har tomma lokaler och aktörer som saknar egna scener.
Och som coronakrisen visat med fruktansvärd tydlighet innebär finansieringen via Veikkaus en stor osäkerhet.
Den reform av statsandelssystemet som planerats de senaste åren ser Hildén som en förbättring i sig, men den byggde snarast på att finansieringen skulle öka och har med andra ord vingklippts av de nedskärningar som aviserades i slutet av april.
– Ändå är det nog fel att göra finansiärerna till syndabockar. Hela fältet måste ta sitt ansvar för den utveckling som behövs. Systemet måste möjliggöra en utveckling, men sen måste konstnärerna göra sitt. Och det är inte realistiskt att räkna med att den offentliga finansieringen bara kan växa i framtiden, så vi måste se på andra finansieringsmöjligheter också.
Åt vilket håll borde fältet röra sig? – I och med krisen har vi sett en positiv utveckling där många organisationer som inte tidigare samarbetat hittat varandra och ser att de har en gemensam sak och kan ha en gemensam röst. Nu för man en kampanj för att råda bot på de restriktioner som känns väldigt orättvisa. Om man kunde fortsätta det arbetet med samma entusiasm för att tillsammans utveckla nya verksamhetsoch samarbetsformer, så vore det en positiv utveckling.
I och med krisen har vi sett en positiv utveckling där många organisationer som inte tidigare samarbetat hittat varandra och ser att de har en gemensam sak och kan ha en gemensam röst.
Kaarlo Hildén