Fem lysande små filmer
I sin verklighetsbaserade antologi skildrar Steve McQueen det karibiska samhället i London från slutet av sextiotalet till åttiotalet. Det handlar om strukturell rasism och klass men sjuder av livsglädje, glöder av färg, och musik och dans är vapen i revo
ANTOLOGISERIE
Small axe
Manus och regi: Steve McQueen. 5 delar på Yle Arenan och Yle Teema lördagar från den 5.6 klockan 21.25 (serien recenseras i sin helhet). I rollerna: Letitia Wright, Amarah-Jae St. Aubyn, Micheal Ward, John Boyega, Sheyi Cole m.fl.
"So if you are the big tree, we are the small axe, ready to cut you down" Bob Marley
Fjolårets stora filmupplevelse var Small axe som jag, liksom de flesta andra, var tvungen att uppleva på tv. Vilket i detta fall delvis också är meningen: filmerna har gjorts för BBC och tillsammans blir intrycket ännu starkare än de enskilda delarna.
Steve McQueens fem långfilmer binds samman av människor, tid och plats. De västindiska invandrarna kom till London efter andra världskriget och deras barn under sextio- till åttiotalet. McQueen (född 1969) tillhör själv den så kallade Windrush-generationen vars förlorade historia han säger sig vilja kartlägga. Invandrarna jobbade hårt och trodde deras barn skulle klara sig bättre än de själva i Storbritanniens meritokrati, men barnen smällde rakt in i det brittiska samhällets ras- och klassbarriärer, vilket gav många av föräldrarna känslan av att ha emigrerat förgäves.
Jag tror aldrig jag sett en serie som så tydligt skildrar vad strukturell rasism innebär. Serien är ett skolboksexempel på mikrohistoria, dessutom handlar det om Europa. Samtidigt är filmerna stundtals underbart vackra, svällande av liv, musik, humor och energi. De blänker också av frustration och sorg över alla dessa människor vars potential rann ner i vasken. Filmerna är mer eller mindre fiktiva och har varierande längd, vilket känns organiskt enligt berättelserna. De har också olika estetik, från diskbänksrealism till drypande sensuell expressionism. Rytmen, ordförrådet och dialekten i den mustiga, egensinniga varianten av engelskan är en fröjd för örat, liksom de underbart exakta detaljerna i kläder, mattraditioner och inredning är det för ögat.
Trakasserier mot restaurang
Den första filmen utspelar sig 1969 och heter Mangrove, en restaurang som är en mötesplats för västindierna i Notting Hill. Den helvita poliskåren trakasserar den, och ägaren Frank Crichlow får hjälp av den lokala avdelningen av Svarta pantrarna för att protestera – de demonstrerar men blir arresterade. Sedan följer en andlöst spännande rättegång med glimtar av absurd humor, och man inser att hela historien är en chockerande vit fläck i ens historiekunskap. Det är den mest öppet politiska, längsta och filmatiskt konventionella berättelsen i filmserien, med hjältar som Letitia Wrights svarta panter Altheia som var en verklig person.
Kom inte in på klubbar
Lovers rock handlar om en hemmafest 1980, vilket i dag känns mer radikalt än sextiotalets utopier. Västindier blev inte insläppta på klubbarna så de ordnade fester där de bar ut alla möblerna, bjöd in ett band, lagade massor av mat och tog inträde vid dörren av dem som dök upp. Filmen inleds med festförberedelser till oemotståndliga rytmer; långsamt fylls huset av musik och människor i juvelfärgade klänningar, snitsiga kostymer och osannolika hattar. McQueen är en regissör med perfekt färgsinne och den här filmen ska inte missas av vänner av retromode och färg. Sextonåriga Martha (Amarah-Jae St. Aubyn) går på en sådan bluesfest utan att berätta det för sina föräldrar och träffar Franklin (Micheal Ward) som överöser henne med sin charm och sina dansrörelser. De förälskar sig inför våra ögon, går sakta hem genom stan; en euforisk kärlekshistoria som får längtan efter att festa igen att dunka i bröstet.
Ville förändra polisen
Red, white and blue handlar om Leroy Logan (en oerhört stark John Boyega) som doktorerat i kemi men sadlar om till polis för att reformera värderingarna inom poliskåren och jobba nära lokalsamhället. Men hans egen far kallar honom förrädare och rasismen sitter djupare än han trott. När det blir upplopp i Brixton 1981 hamnar han mittemellan lägren.
Böcker i fängelset
Alex Wheatle är den mest biografiska filmen om den prisbelönade ung
Jag tror aldrig jag sett en serie som så tydligt skildrar vad strukturell rasism innebär. Serien är ett skolboksexempel på mikrohistoria, dessutom handlar det om Europa. Samtidigt är filmerna stundtals underbart vackra, svällande av liv, musik, humor och energi.
domsboksförfattaren som också skrivit pjäsen Uprising. Han växte upp på ett ökänt barnhem i Croydon, började skriva och spela reggaemusik som tonåring och fängslades under upploppen i Brixton 1981, som inleddes efter att tretton svarta ungdomar brann inne under en bluesfest. Han spelas av Sheyi Cole och historien är skriven av Wheatle själv som ingått i manusförfattarteamet för Small axe. I fängelset delar han cell med en äldre rastafari som uppmuntrar honom att läsa böcker, vilket blir avgörande för hans liv. Till läsningen hör historiker som C.L.R. James, skönlitteratur och brittiska svarta intellektuella som Stuart Hall som introducerade kulturvetenskap som alla som studerade samhällsvetenskap läste åtminstone på nittiotalet.
Särskolor för svarta
Education är en barndomsskildring om en intelligent, något lat pojke som skickas till en särskola för mindre begåvade, vilket skedde många med västindiska rötter – den här filmen är McQueens mest självbiografiska. Först är han närmast lättad över att inte behöva göra något alls där, men tack vare en grupp mammor och lärare som slår sig samman framgår det hur undermålig skolan är och han räddas tillbaka till de högklassiga brittiska skolor som fortfarande fanns då. Det är filmat ur ett barns perspektiv, ytterst lågmält, med långa scener då det bara är tråkigt.
Alla de här filmerna är sevärda i sig, men det är korsbelysningen av olika aspekter av samhället och relationen föräldrar–barn som gör dem unika. Filmkritikern Hynek Pallas jämförde dem med den tyska filmserien Heimat och den rumänska filmvågen. Själv tänker jag på hur de östeuropeiska filmregissörerna har skildrat kommunismen och postkommunismen. Autenticiteten i skildringen av ett system, som regissörerna själva har vuxit upp i och som sedermera har ifrågasatts och (till en del) försvunnit, ger filmerna en blytung trovärdighet och detaljskärpa. Det är film som upprättelse för föräldrarnas förödmjukelse, film som hemlängtan till gemenskapen, om människor fattiga på allt utom livserfarenhet, upplevelser som inte har berättats tusen gånger tidigare.
McQueen har dessutom fått resurser att anlita de största filmstjärnorna (äntligen består en del av eliten självklart av svarta, många av dem britter) och budget för att återskapa och filma ett förflutet London, långt före gentrifieringen. Han är en regissör som alltid utgår från kroppens erfarenheter, här hur svarta människors kroppar har slagits, demoniserats och hållits nere – bara att stå rak i ryggen uppfattades som en hotfull handling av den vita omgivningen.
Kort och gott imponerande, engagerande, oemotsägligt.