Dånande och känslofylld debut om livets alla färger
Babyteeth är en imponerande debutfilm som känner alla tonårskänslorna, inte ryggar för de emotionella komplikationerna och vet att livskänslan skärps inför döden. Det är de närvarande skådespelarna, färgerna och skönheten som gör filmen.
DRAMA
Babyteeth
Regi: Shannon Murphy. Manus: Rita Kalnejais efter hennes pjäs. I rollerna: Eliza Scalen, Toby Wallace, Essie Davis, Ben Mendelsohn m.fl. 117 min. F12
Det är nästan så jag får hemlängtan. Till Australien där jag bodde en gång. Från första bilden får Babyteeth mig att tänka på Sweetie av Jane Campion och andra färgmättade, surrealistiska, groteska, typiskt australiensiska filmer om absurda förorter där grannarna stirrar in genom fönstren, naturen är ominös och familjerna dysfunktionella på olika vilda, utlevande sätt. Där det alltid är så varmt att alla går omkring i underkläder, folk självklart tar droger för att känna lite extas och under själsdödande konformism lurar varma och vänliga känslor (i Campion även äckel, kuslighet och aggression). Äntligen! Nu under coronan är återseendet som att gå barfota i varm sand på en strand eller doppa sig i en turkos pool. Ett så bländande ljus.
Råddiga familjer
Babyteeth är en debutfilm som ser rakt in i alla emotionella komplikationer utan att blinka och titta bort, känner alla tonårskänslorna som första spirande förälskelsen och första pulserande begäret – och vet att de skildras genom beröring, blickar, dans, musik, färg, inte ord. Och att livskänslan skärps inför döden. Storyn må vara som ur John Green men allt är fyllt av sprakande energi, befriande skarpt skrivet, och varje scen lite oväntad, berättad ur en konstig vinkel.
Enda barnet Milla (Eliza Scalen från Sharp objects och Little women, med varierande peruker och en fascinerande stark vilja) är femton år, går i flickskola i uniform, knästrumpor och med ett violinfodral i handen. Hon har insjuknat i cancer. På en tågstation träffar hon 23-åriga Moses (en ljuvlig Toby Wallace så smutsig som man blir av att sova på parkbänkar), drogpåverkad, tatuerad, med dreads och utslängd hemifrån. Han förkroppsligar just den oemotståndliga kombinationen av bad boy och borttappad valp som flickor faller för, åtminstone Milla, som tar hem honom till sina föräldrar. När han inser hur mycket droger de har i huset blir han ännu gladare.
Borttappade vuxna
Eftersom filmen är australiensisk skildras de vuxna som minst lika borttappade och barnsliga som tonåringarna: både pappa Henry (Ben Mendelsohn) som är psykiater med en liten mustasch, så levande att han hoppar ut från duken, och i ännu högre grad mamma Anna (Essie Davis), som är en rasande känslosam kvinna som inte kan hålla sina skuldkänslor och sin sorg inom sig. Hon har varit pianist (filmmetafor för tystade kreativa kvinnor) men äter nu mest ångestdämpande piller som hennes man skriver ut. De hanterar Millas sjukdom genom att ta morfin, ha sexlekar på doktorns skrivbord, flirta med otrohet, ha nedbrytande gräl och anklaga varandra.
Men jag inser plötsligt hur en riktig familj ser ut; alla har sina egna agendor som nöts mot varandra. Familjen är alltid en tummelplats elektrifierad av allas viljor, motiv och ideal. Det är så mycket intressantare och sannare än en konventionell filmfamilj med prydligt indelade huvud- och biroller. Och ändå finns här kärlek, spetsad med förtvivlan.
Imponerande regi
Shannon Murphys regi är imponerande. Kanske tack vare sin skådespelarbakgrund går hon tillräckligt nära skådespelarna, de är ovanligt närvarande. Hon förstår att de tillsammans med det visuella (kameramannen Andrew Commis) – färgerna och skönheten – är allt i filmen. Manuset av Rita Kaljenais, efter hennes egen pjäs, har gjort sig av med nästan alla rester av sitt teaterursprung.
Babyteeth har lyckats undvika många indieklichéer, även om vissa återstår, som några absurt otrovärdiga biroller (den gravida grannflickan), slutfester till vilka alla bjuds (också otrovärdigt) och själva mjölktanden som metafor (lite störande). Att filmen rusar från impuls till impuls med ett slags kapitelrubriker som ”Romance (part 1 & 2)” fungerar rätt väl på ett pretentiös-poetflicka-utan-impulskontroll-sätt. Musiken är just så välvald, påhittig och avgörande som det anstår en indiefilm (eller tonåring); kolla till exempel in scenerna med Just another diamond day av folksångaren Vashti Bunyan, det vilda dansandet till Come meh way och Zephyr Quartets Golden brown.
En blandning av Ang Lees The ice storm, Pianot och Love story tyckte DN:s Jane Magnusson och det är kanske att ta i (alla filmerna blir lite fel). Men Campions producent Jan Chapman har även gjort denna. Klart är att det är en skillnad när kvinnor berättar sina egna historier på film: hur skirt och köttigt romansen skildras, hur känslomässigt insyltade familjer är, hur kameran ser på Moses, hur stark Millas vilja är, hur föräldrarna kommer ifrån och hittar tillbaka till varandra, och hur pappan får tårar i ögonen. Äntligen.
Babyteeth är en debutfilm som ser rakt in i alla emotionella komplikationer utan att blinka och titta bort, känner alla tonårskänslorna som första spirande förälskelsen och första pulserande begäret – och vet att de skildras genom beröring, blickar, dans, musik, färg, inte ord. Och att livskänslan skärps inför döden.