Hiv har följt Anna-Stina halva livet
Det har gått 40 år sedan hivviruset upptäcktes, och fler än 4 300 personer har testat positivt i Finland. För första gången berättar ”Anna-Stina” hur det kändes att få diagnosen för mer än tjugo år sedan – och hur det är att leva med hiv.
– Jag skulle vilja vara ett ansikte för att en helt vanlig medelålders kvinna kan ha levt med hiv i halva sitt liv, säger Anna-Stina.
Till en början levde hon i tron att sjukdomen var en bestraffning för val som hon hade gjort tidigare i livet.
Anna-Stina, som egentligen heter någonting annat, är född på 1970-talet och har levt halva sitt liv med hiv.
– Jag skulle vilja ge den här intervjun med mitt namn och ansikte men jag vågar inte. Människor som känner mig men som inte vet att jag har hiv skulle nog få en tankeställare.
Anna-Stina är rädd att människors inställning till henne skulle påverkas om de visste att hon lever med hiv.
– Rent rationellt vet jag att det antagligen inte skulle påverka hur de ser på mig men rädslan finns ändå där.
Hon vill förmedla att vem som helst kan få hiv och väljer att för första gången berätta om sitt liv i media.
Det råder fortfarande ett stigma kring hiv i det finländska samhället. Många av fördomarna om hiv bottnar i en okunskap om viruset och hur det smittar.
Allra vanligast är det att få viruset via könsumgänge och näst vanligast vid injektion av narkotika.
För Anna-Stina har livet med hiv bland annat inneburit att hon varit tvungen att bearbeta den skam som funnits i samhället kring viruset och kring den sjukdom det kan leda till – aids – ända sedan det kom till Finland på 1980-talet.
– Den svåraste biten har varit att dra fram skammen i ljuset, men det är ju också det enda sättet att få den att krympa.
Anna-Stina ser likheter med den skyddsutrusning som används i dag för att behandla patienter som drabbats av coronaviruset till hur det såg ut i Finland då hivviruset först kom hit.
– Vårdpersonalen klädde sig i sådana där rymddräkter när de tog emot patienter, för att man inte visste hur lätt det smittar.
Trots att Anna-Stina i skrivande stund levt med viruset länge och bearbetat mycket märks det att samtalsämnet fortfarande väcker djupa känslor.
Skulle dö
Anna-Stina fick beskedet att hon hade hiv i slutet av 1990-talet. Beskedet betydde att hon behövde acceptera att hon i bästa fall hade 10–15 år kvar att leva efter påbörjad medicinering.
– För en ung vuxen att höra det här, att man har en smitta som man kommer att dö av. Det här att stå öga mot öga med att man dör. Det var en stor kris. Det var en väldigt svår sak att bearbeta.
Den första fungerande behandlingen kom till Finland för 25 år sedan, vilket innebar att ett hivbesked inte längre var lika med döden.
"Du har hiv"
När Anna-Stina fick beskedet att hon smittats med hivviruset ställdes hela hennes liv på ända.
– Det var säkert en vecka eller två som jag gick runt och hörde en röst i huvudet som sa: "du har hiv, du har hiv". Lite som att man skulle sitta i en metro eller ett tåg som kör jättehårt in i en tunnel – ett svart hivmoln.
Anna-Stina berättar att beskedet var en lika stor chock för hennes familj.
– Men det har förstås inte förändrat deras förhållningssätt gentemot mig. De har älskat mig precis lika mycket.
I början blev hivbeskedet lite som en självuppfyllande profetia för det dåliga självförtroende Anna-Stina drogs med redan tidigare.
– Om jag annars har lätt för att känna mig utanför var det här ett bevis på det: jag hör ju faktiskt inte till gruppen. Jag är på riktigt annorlunda, smutsig, oduglig och skamlig.
Anna-Stina berättar att skammen, som i dag inte är lika närvarande i hennes liv, framför allt bottnade i en självstigmatisering.
– Vi tror att vi är duktiga på att veta vad andra tänker. Jag har kunnat tänka att den där personen skulle i alla fall inte kunna acceptera, förstå eller se mig som människa.
Länge levde hon i tron att viruset var något hon hade förtjänat på grund av de val hon gjort tidigare i livet.
– Då, i början, var det under många år som jag tänkte att jag blev bestraffad för mina synder.
Medicinsk triumf
I början av 2000-talet fick Anna-Stina ett nytt besked från läkarna. Hon skulle inte längre dö och kunde inte smitta någon med hiv.
– I Sverige har de en väldigt fin kampanj: jag kan ge dig allt utom min hiv.
Kampanjen syftar på att om hivviruset inte kan spåras i blodet kan det heller inte överföras till andra.
Att Anna-Stina har levt halva livet med hiv har inneburit att hon behövt rannsaka sig själv på djupet.
– Det här har varit min väg att gå och det har format mig som människa på många sätt.
En del av bearbetningen har handlat om att våga vara sårbar med andra människor.
– Genom att träffa andra hivpositiva och se att de är helt vanliga människor har jag kunnat vända på den där tanken. Att ständigt bevisa att jag har fel: helt vanliga kvinnor kan få hiv.
Anna-Stina understryker att det också har varit viktigt att sätta ord på sina känslor med människor som inte lever med hiv, till exempel med en partner.
– Jag har behövt få den där bekräftelsen av andra. Det är via andras reaktioner och andra människors attityder som jag har bearbetat min skam.
Berättade för barnen
Kulmen kom när hon för tre veckor sedan berättade om sin sjukdom för sina barn som närmar sig tonåren. Ett ögonblick som hon hade fasat för i många år.
– Det var en väldigt stor sak för mig men det var inte alls en lika stor sak för dem.
Enligt Anna-Stina räcker det inte att alla hivpositiva i Finland dagligen berättar att hiv inte smittar. Det krävs också en förändring av människors attityder och mer kunskap om ämnet. Men framför allt kräver det mod.
– Att trots en rädsla för att bli utpekad ändå berätta och sen högst sannolikt ändå bli accepterad.