Rom öppnare stad

Vid gränsen i Alperna kramar jag en bunt papper i händerna. Coronatest, adresser i Rom, vad är vårt skäl till inresan? På nybörjaritalienska har jag skrivit som det är, aiuta la figlia, dottern ska studera och jag hjälper henne att flytta. Gränsvakten småpratar och undrar om vi har kontanter, papperen frågar han inte ens efter.

Det är april, med krokusar i Finland och blåregnets kaskader i Italien. Vi når den eviga staden i mörker och regn, airbnb-värden visar oss det praktiska medan jag tar in medeltida träbalkar och hörnrummets välvda form. Nästa morgon vaknar jag till blek sol, svalor och tystnad. Jag bor i Roms gamla centrum och här är ingen.

Stackars dig, vad ska du göra? undrar bekanta. Museerna är stängda och du i karantän.

Inget, tänker jag. Jag ska göra inget. Jag ska stanna här så länge det går.

Åttatiden öppnar espressobarens uteservering nere på piazzan och jag hör människors sorl. Jag träffar ingen men känner mig inte ensam. Jobbets distansmöten känns lika distanta som alltid.

Till lunch köper jag skinka och nybakat bröd, bagaren blir överlycklig över en främling. Nej, regeringens stöd räcker ingen vart, säger han. Men Rom öppnar nästa vecka.

Baren serverar espresson i plastmugg. Alla bär mask också ute. Alla är mera hoppfulla än uppgivna känns det som, med betoning på känns för jag vet faktiskt inte. Utom att Italien förlorat fler människor i pandemin än det finns invånare i en mellanstor stad, vilket sägs ha svetsat samman landet.

Endast nere längs floden cyklas och joggas det utan masker. Om kvällarna vandrar jag där, förbi oxhuvuden i marmor med blå graffitiögon till de moderna kvarteren, bland märkliga mellanzoner där inget byggts eller händer.

Jag hör om en finländsk illustratör som flyttat hit över vintern, arbetskollegorna därhemma i norr tycker att det är aningen opassande. Undrar om missunnsamheten gäller coronan eller arbetslivets vidgade rörlighet. Visst, vi förkroppsligar snålskjutsproblemet, hon och jag. Det är så fantastiskt att resa just nu eftersom så få kan resa. När har Rom senast tystnat, när stod Pantheon förra gången folktomt – under pesten?

Det sägs att de så kallade digitala nomaderna redan flerdubblats i antal. Uttrycket syftar på dem som kan välja att jobba från varmare, vackrare eller billigare platser.

Men jag känner mig varken digital eller nomadisk. Mest tänker jag på berättelsen om hur tre finlandssvenska författare besökte Rom. Det torde ha varit Göran Schildt, Henrik Zilliacus och Georg Henrik von Wright (någon HBL-läsare kanske minns rätt?). Två av dem sprang ivrigt runt stan och klättrade upp till alla sevärdheter medan den tredje slog sig ned på en bar intill Colosseum och beställde kaffe. När de samlades till kvällen och de två aktiva utmattade frågade den tredje vad han gjort hela dagen, svarade han: Jag har varit i Rom.

Snart öppnas Europa för oss alla. Kunde det nya normala bejaka andra sätt att resa? Enklare, långsammare och längre? Med färre flyg, men bättre närvaro?

"Kunde det nya normala bejaka andra sätt att resa? Enklare, långsammare och längre?"

ANNA ROTKIRCH arbetar med befolkningspolitik vid statsrådets kansli.