Tankar i ett skyddsrum
Tänk att ni har ett skyddsrum, tänk att ni behöver ett skyddsrum, skrev en vän i Finland när Hamas sköt 130 raketer mot Tel Aviv på en och samma kväll – och över 4 300 mot Israel på 11 dagar. Risken kommer inte att försvinna förrän konflikten får en permanent lösning.
Kommer jag att märka sirenerna, undrade jag.
– Oroa dig inte, sade de som var med 2014 när Tel Aviv-borna senast fick vänja sig vid ljudet. – Du kan inte missa dem.
Sedan Hamas attack mot Jerusalem över ett dygn tidigare hade raketvarningsappen på min smartklocka vibrerat nästan oavbrutet. Skolan hade övergått till distansundervisning.
När sirenens stigande och sjunkande ton ändå överraskade oss hade min sexåring redan somnat. Jag lyfte honom i famnen och sade till nioåriga storasystern att gå ner till skyddsrummet. Inte springa i trappan eftersom vi har 90 sekunder på oss.
Min man ledde ett internationellt möte men loggade ut utan förklaringar. De andra hörde ju sirenen i bakgrunden.
Vi träffades i skyddsrummet och stängde dörren. Sedan började explosionerna. Dörren och fönstret skakade av smällarna rakt ovanför oss. – Jag är rädd, sade nioåringen. Pulsen rasade men jag log och försökte låta avslappnad.
– Du behöver absolut inte vara rädd. Inget kan hända. Fast taket skulle rasa så håller skyddsrummet. Ljudet är säkert bara Iron Dome som skjuter sönder raketerna.
(Hoppas, hoppas. Jag vet att Hamas försöker skjuta så många raketer som möjligt på en gång för att överväldiga luftförsvaret i städerna.)
Efter att sirenen tystnade stannade vi kvar i tio minuter som vi lärt oss, vilket var bra eftersom följande siren strax satte i gång.
– Varför skjuter de på oss? undrade dottern. – Vad är en terrorist? Frågor som kräver svar som på något grovt men rättvist sätt avbildar den oerhört komplicerade verkligheten.
– Här finns inte en god sida och en ond sida. Båda sidorna har gjort fel, och de lyckas helt enkelt inte komma överens.
Jag tänkte på föräldrarna i Gaza, som inte har några skyddsrum. Om de kan tala med sina barn utan att darra på rösten. – Varför har de inga skyddsrum? (Varför bygger Hamas hellre underjordiska tunnelsystem än bombskydd för civila?)
Efter en halv timme dog explosionerna ut. Vi tömde skyddsrummet på bråte och bäddade på golvet för de kommande nätterna. Jag torkade upp lite vit puts som lossnat från vardagsrumsväggen. Vid midnatt kom följande siren.
Under dagarna och nätterna som följde vande vi oss vid det dova dånet från Iron Dome och de grå puffarna på himlen där raketerna inte kommit tillräckligt nära för att utlösa våra larmsirener. Vi höll oss i närheten av skyddsrum och planerade var vi skulle ta skydd om larmet gick på vägen till butiken.
Alla hann inte. En man dödades nära min mans kontor. En annan man och hans dotter i en bil. Två thailändska gästarbetare på ett fält, en äldrevårdare i en direkt träff på huset där hon arbetade. En femårig pojke av en raketdel som flög in i hans hem.
Men överlägset flest civila – bland annat över 60 barn under 18 – dog i Gaza. För armén var det tydligen ett acceptabelt pris för att eliminera så många terrorchefer och vapengömmor som möjligt. För varje dag blev priset högre. Varje gång sirenerna ljöd hos oss visste jag att det skulle bli en vedergällning i Gaza som kanske skulle slå ut några raketavfyrningsramper men också kräva dödsoffer, eftersom Hamas militära mål ligger i civila områden. Varje sådan attack skulle leda till nya raketer mot oss. Raketerna som kunde nå Tel Aviv verkade aldrig ta slut. En nådde Eilat 250 kilometer bort och flera riktades mot Dimona där Israel ryktas ha kärnvapen. En dag kom raketer från Libanon i norr.
Nu börjar återuppbyggnaden av Gaza. Kanske en del av miljonerna från utlandet kan användas för att bygga bombskydd för civila, för det kommer att bli fler krig om inte det här leder till en ny fredsprocess.
Jag tänkte på föräldrarna i Gaza, som inte har några skyddsrum. Om de kan tala med sina barn utan att darra på rösten.
ANNIKA WILMS