”Hur kan ett barn vara feministisk superhjältinna?”
– Om jag nu till äventyrs inte skulle tycka mig ha sagt tillräckligt om Diva, så är våldet och erotiken nästa sak jag skulle ge mig in på, säger litteraturforskaren Hanna Lahdenperä. Hon är den senaste, men säkert inte den sista, som disputerar på Monika Fagerholms roman Diva, bejublat girl power-manifest med märkliga drag.
Hanna Lahdenperä disputerade i går med en avhandling om Monika Fagerholms roman Diva som utkom 1998, fyra år efter genombrottet med Underbara kvinnor vid vatten, sju år före Augustprisvinnaren Den amerikanska flickan. Just nu kan Diva bara köpas som e-bok, sannolikt är den inte författarens mest lästa roman men rikligt kritikerhyllad och kanske hennes mest grundligt genomforskade.
Den är en bok av det slag som, med litteraturvetaren Toril Mois formulering (om Kung Lear, inte Diva) "tål hur mycket tolkningsmässig press som helst". Lahdenperäs avhandling "Det finns miljoner sätt att vara" Om Monika Fagerholms Diva och den filosofiska läsningen inleds med ett avsnitt om det problematiska med att tillämpa filosofiska begreppssystem på en litterär text; skall man närma sig texten direkt eller genom ett teoretiskt eller filosofiskt raster, för att avslöja den? Sedan följer en rad artiklar om Diva i ljuset av kroppslighet och feministisk filosofi (Judith Butler, Rosi Braidotti) och Divas plats i den finlandssvenska litteraturens förhandlingar kring tid och rum (postmodernism, spatialitet).
Men tillbaka till texten, Fagerholms. Så här börjar Diva: "Phoenix Marvel Girl Jag är Diva, allt jag berättar är sant. Slut ögonen, dröm om det vackraste som finns. Se mig. Flickkvinnan. DivaLucia. Tretton år, strax fjorton. Hon man inte trodde fanns."
Barnet som feministhjältinna
Läsarna och recensenterna älskade
Diva. Hon är en skolflicka i en förort jämnårig med henne, och hon slår knockout på läsaren genom att hävda en suverän berättarauktoritet och autonomi när hon deklarerar att hon struntar i filosofi, litteratur, "den västerländska kulturens vagga" och begreppsjonglerandet bland de intellektuella medelklassiga vuxna hon kallar "humanisterna". Samtidigt är hon väldigt sysselsatt med de här kategorierna. En sann antipatriarkal hjältinna alltså, och därför hänförande när hon lägger ut om sin skola, om människorna i sin familj och förort, om sin aptit och sin sexualitet.
– Ett jubel över Divas girl power finns i de kvinnliga svenska recensenternas läsningar, särskilt Nina Björks, "friheten är nära och här finns den nya kvinnan!" Och ingen problematiserar att det är ett barn som nu ska vara den samlade kvinnlighetens stora förebild! Vi hänförs av det obevekliga och ohejdbara jaget. Det finns också tvivel inskrivet i romanen men man blir lätt förblindad av det här ständiga självdefinierandet, säger Lahdenperä.
Det slog mig när jag läste den sista artikeln i avhandlingen, " 'Det enda som hjälper mot tankar är hud'. Språk och kropp i Monika Fagerholms Diva", att på ett sätt är Diva en roman om en flicka som är 13 år gammal och blir misshandlad av sina bröder och sexuellt utnyttjad av sin lärare – vad säger du om den beskrivningen? – Ja, om jag nu till äventyrs inte skulle tycka mig ha sagt tillräckligt om Diva i det här skedet, så är våldet och erotiken nästa sak jag skulle ge mig in på. Det är lätt att segla förbi att Diva säger om sina bröder som hon ofta slåss med, att "jag har blivit halvt ihjälslagen", och att hon är en trettonåring som har en sexuell relation med sin lärare. Det är en risk när man sysslar med en roman med en så lyskraftig huvudperson som dessutom ofta blir läst som ett befrielseideal.
Varför går man på det då, varför går man med på jagberättaren Divas omnipotenta version? – Jag kommer tillbaka till det absolut autonoma jaget – men berättartekniskt kan det beskrivas till exempel som Pauliina Haasjoki gör det. Hon ser tre berättarnivåer i Diva: en Diva som upplever, en som berättar, och en auktorabstraktion "i Diva
gestalt", alltså en berättardimension utöver Diva själv – alla tre vet de olika saker. Och samtidigt som jag som läsare tar den trettonåriga Diva på orden så ser jag att hon är stiliserad, hon pratar med citat ur en massa avancerade språkregister, citerar sin mamma och berättar sin mamma. Det finns ett mått av stilisering i den omedelbara Divagestalten som man möts av, samtidigt som det finns en berättarinstans som låter den här trettonåringen vara en utsaga om att vara i världen. Det läser jag som en feministisk utsaga, det är det jag ställer i relation till att låta sitt trettonåriga jag skapa sin egen mall, låta henne konstatera att "så här är filosofin och det struntar jag i, så här är litteraturen och det struntar jag i". Men märk väl: Diva låter till och med när hon pratar som en tonåring som någon som pratar som en tonåring.
– Om vi tänker på Rosa och Bella, Underbara kvinnor vid vatten, så ser vi det här draget redan i den. Den får mig att tänka på ett omslag av Life från mitten av 1900-talet, lite gulnat, med två jättepiffiga damer i randiga baddräkter och stora stråhattar – och Rosa och Bella pratar som om den där bilden skulle tala.
Det är i relationen mellan de där tre berättarnivåerna vi kan börja spana. Vad vet och hävdar den fiktiva personen Diva, vad vet och hävdar texten Diva, finns här en opålitlig berättare och vad kan läsaren veta om det? Fundamentala saker som varje läsare måste ha åtminstone en intuitiv känsla för, för att över huvud taget kunna läsa skönlitteratur. Att hålla liv i den kunskapen och i akademisk text tillämpa den – begreppsliggöra och ordsätta den – är en av litteraturvetenskapens viktiga uppgifter, tänker jag när jag läser din avhandling. Och det blir aldrig färdigt, liksom en seriöst bra bok inte töms av att läsas. – Jag har nyss börjat läsa i Sven Anders Johanssons Litteraturens slut där han pratar om att vi håller på att gå ner oss i ett träsk av allmänt moraliserande och det är dåligt för litteraturen – det är lite oklart för mig ännu om han skyller det här på litteraturen eller läsarna. Men det är det jag hör när jag vill säga till Diva "jamen kära barn..." Och så har vi Toril Mois invändning mot den symtomatiska läsningen, mot misstankens hermeneutik – så ska man då avslöja för Diva att hon nog egentligen blivit våldtagen och halvt ihjälslagen? Ja? Men jag har läst romanen Diva solidariskt med texten, i litteraturvetenskaplig bemärkelse. Så när Diva säger att hon blir törnrosa eller en superhjälte så tror jag också på henne, på något plan.
Hur rekommenderar du Diva för en ny läsare? – En svår fråga, efter att jag borrat i den så länge ... Jag har lust att säga "för språkets skull" men språket är inte det allena saliggörande i litteraturen. Jag tycker att man gott kan ge sig hän åt Diva och Diva! Även om jag och kanske andra forskare får den att låta som världens krångligaste roman så är den inte det, men man behöver inte förstå allt med en gång utan man kan låta sig uppslukas i berättandet. Jag funderar på ett adjektiv, drabbande? Men åtminstone är den uppslukande.
Ett jubel över Divas girl power finns i de kvinnliga svenska recensenternas läsningar, särskilt Nina Björks, "det här är nu friheten är nära och här finns den nya kvinnan!" Och ingen problematiserar att det är ett barn som nu ska vara den samlade kvinnlighetens stora förebild!
Hanna Lahdenperä