En vacker fossil – men var är den samtida lesbiska kvinnan?
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
Det är ju nästan så att en kunde få för sig att lesbiska endast existerat nära havet på 1800-talet, dömda att för evigt vandra i blåsten i sina stora klänningar. Francis Lees Ammonite sällar sig till en filmtrend som får Martina Moliis-Mellberg att undra var den samtida lesbiska kvinnan håller hus.
Regi: Francis Lee. Manus: Francis Lee. Foto: Stéphane Fontaine. I rollerna: Kate Winslet, Saoirse Ronan, Gemma Jones, Fiona Shaw, James McArdle. 120 min. F16
I den lilla blåsiga kuststaden Lyme Regis i Dorset finns en kvinna som vandrar längs de steniga stränderna och letar efter fossiler. Det är paleontologen Mary Anning (Kate Winslet). En gång väckte hennes fynd beundran, en särskilt imponerande ammonit finns på brittiska museet, men numera samlar hon mest småsten och snäckor att sälja till turister för att försörja sig själv och sin åldrande mamma (Gemma Jones).
Tillvaron förändras dock när hobbygeologen Roderick Murchison (James McArdle) besöker Marys butik i hopp om att få lära sig av ett proffs. Mary har inte råd att avböja, och när Roderick åker vidare ut i Europa lämnar han efter sig sin deprimerade (eller melankoliska som det heter här) fru Charlotte (Saoirse Ronan) som ordinerats havsluft och vila. Tanken är att hon ska ackompanjera Mary på strandpromenader och exkursioner. Ingen av de två kvinnorna är särskilt pigga på arrangemanget men snart inser de att de har mer gemensamt, känslomässigt, än de anat.
Ammonite är baserad på den riktiga Mary Annings liv. Hon var en framstående brittisk paleontolog vars fynd ofta approprierades av manliga kollegor, som samlades i sällskap hon själv saknade tillträde till. Hon hade en nära vänskap med geologen Charlotte Murchinson, men Francis Lee tar sig här friheten att spekulera ytterligare kring deras relation.
Kvinnor vid vatten
Beröringspunkterna mellan Ammonite och Céline Sciammas Porträtt av en kvinna i brand är så många att till och med Saturday Night Live kände sig manade att göra en sketch om det.
Och det är ju nästan så att en kunde få för sig att lesbiska endast existerat nära havet på 1800-talet, dömda att för evigt vandra i blåsten i sina stora klänningar, kanske rusa ut i havet som en akt av frigörelse, och sedan kasta menande blickar åt varandra tills de obönhörligt skiljs åt eftersom åtminstone en av dem såklart redan är gift eller bortlovad.
Det betyder ju inte att denna premiss automatiskt är dålig; Sciammas Porträtt av en kvinna i brand var fantastisk, ett konstverk i sig. Men med The handmaiden, The favourite och Carol (samtliga väldigt bra filmer) i färskt minne, och The world to come vid horisonten, känns det ändå rimligt att fråga sig var den samtida lesbiska kvinnan håller hus? Ja, inte är det på film i alla fall.
Winslet på toppnivå
Kate Winslet upplever just nu en slags renässans i sin karriär, hon väljer utmanande roller och spelar med en så öppen och opretentiös närvaro att tankarna går till hennes allra tidigaste roller i Heavenly creatures och Sense and sensibility.
Hennes Mary är inte hård men härdad, en överlevnadsstrategi såväl privat som professionellt, och Winslet spelar henne med empati och patos. Ronan är vanligtvis en formidabel skådespelare men här förbli hon aningen blek, som att Charlotte inte helt öppnat sig för henne och därför inte heller för oss.
Men Francis Lee tar också för lång tid på sig innan han låter sina karaktärer bli alldeles levande, och det långsamma tempot blir för mycket för den vindpinade kustlinjen att bära. Det finns också något distanserat i berättandet. Lee lyckas inte skapa samma intimitet som i sin förra film, den mycket gripande God’s Own Country.
Det är kanske en lite krystad metafor, men Ammonite är lite som den fossil titeln syftar till: den är vacker, ett tidsdokument som öppnar sig mot världen – tänk att även detta varit vi – men slutligen onåbar, fångad i sin glasmonter för oss att beundra men inte röra.
Kate Winslet upplever just nu en slags renässans i sin karriär, hon väljer utmanande roller och spelar med en så öppen och opretentiös närvaro att tankarna går till hennes allra tidigaste roller.