Videoverk väcker viktiga obekväma frågor
Det strömmade Viirusgästspelet Konflikt tacklar ett svidande ämne med mer finess än högbudgetproduktioner och undviker de värsta fallgroparna.
Konflikt
Text: Elisa Makarevitch och Ole Øwre, samt utdrag ur Metamorfoser av Ovidius. Regi: Rasmus Slätis. Animation, rums- och bilddesign: Fabian Nyberg. Komposition och ljud: Amanda Martikainen. Koreografisk handledning: Lidia Bäck. Medverkande: Elisa Makarevitch och Ole Øwre. Premiär 3.6. Strömmas även via Viirus webbplats 4.6.
Att i ett kreativt verk tackla ett brännande ämne samtidigt som händelserna utvecklas i realtid är riskabelt, vare sig det gäller en pandemi eller en oändligt seglivad och allt ensidigare evighetskonflikt. Om HBO-filmen Oslo stupade än värre på grund av sin slipade högbudgetutformning och sina huvudpersoners hopplöst ambitiösa ideal så är det strömmade Viirus-gästspelet Konflikt, på samma breda tema, en uppfriskande kontrast såväl till utformning som till fokus. Ändå understryker den på andra, subtilare sätt vilken bitter inspirationskälla en verklig, konkret, levande orättvisa är också med de bästa och mest genomtänkta intentioner.
Lyckad estetisk helhet
Animationen och scendesignen av Fabian Nyberg är smakfullt abstrakt och tilltalande utan att vara påträngande. De mer surrealistiska inslagen där geometriska figurer blandas med svävande objekt, lösryckta ur kontexten, påminner om hur den surrealistiska och modernistiska konsten uppkom som ett slags psykologisk respons på det europeiska nittonhundratalets konflikter och tragedier.
Skådespelarna Elisa Makarevitch och Ole Øwre rör sig genom dimmig teaterrök som två spöklika gestalter, och försöker nå fram till varandra genom lösryckta, allt mer desperat ropade fraser. Men deras försök att kommunicera urartar (bokstavligen) i en brutal ömsesidig dissekering. De försöker fly, men under dem rullar en löpmatta och de anländer aldrig någonstans.
Komplicerande efterhandsfrågor
I en intervju i HBL (1.6.2021) diskuterar Makarevitch och Øwre hur verket uppkommit ur deras respektive personliga bakgrunder och erfarenheter, den ena med judiska rötter och släkt i Israel och den andre en långtida Palestinaaktivist. I intervjun understryker de att de ändå velat undvika att låsas av denna paradigm, och göra sitt verk till en bredare studie av konflikten, som tillstånd och som narrativ.
Men personligen har jag svårt att inte låsas fast. Två av de längsta sammanhängande textstyckena i verket placerar obönhörligen fokus tillbaka på elefanten i rummet, och de två skådespelarna trycks, måhända avsiktligt, tillbaka in i en mall där de förväntas representera "sina" sidor.
Först känns det irriterande, klyschigt, tillbaka på ruta ett. Men efterhand framträder självkritiska efterhandsfrågor. Är det jag som själv konstruerar in ett lite väl enkelt triumfatoriskt tonfall i monologen som drar en bedrägligt rak och självklar narrativ linje mellan förnedrande rysk antisemitism och löftet om en solig fristad i ett utvalt land?
Och varför känns det så mycket konstigare för mig att höra historien om den allmänmänskliga tragedi som drabbat palestinierna på ett nordiskt språk som inte är mitt eget modersmål att det får mig att sträcka mig efter förenklande identitetspolitiska argument som jag själv i andra sammanhang opponerat mig emot?
I betraktarens öga
Konflikten är ett så välanvänt trick i berättelsen, en så ofta återkommande narrativ motor, just för att den har en förrädiskt medryckande effekt på publiken. Vi lockas lätt att själva ge den bränsle med våra egna projektioner och spegla våra egna identiteter, eller föreställda identiteter, på den.
Genom att väcka obekväma frågor snarare än att försöka ge präktigt självklara svar undviker Konflikt många farliga fallgropar. Och det lite navelskådande fokuset som tar avstamp i en personlig relation snarare än ett arrogant försök att lösa hela världens problem på egen hand, är ett lyckat drag. Att det ändå är någonting svårdefinierat som blir och skaver är oundvikligt: konflikter i verkliga livet har sällan lätta lösningar.