Förment manliga och kvinnliga violinsonater vid skivutgivningskonsert
Manligt och kvinnligt var temat i programvalet, även om man nog fick anstränga sig för att uppfatta några desto mer genomgripande skillnader mellan den 23-årige Richard Strauss och den 29-åriga Amy Beachs violinsonater.
Eriikka Maalismaa, violin & Emil Holmström, piano. Ljud och bild: Anders Pohjola. Strömmad skivutgivningskonsert från Angelicumsalen 3.6. Strauss, Beach.
Kunde man inte märka ett spår av leda i Eriikka Maalismaas mimik när hon av kvällens diskussionsledare, kulturskribenten Suna Vuori, fick frågan om Richard Strauss violinsonat är maskulin musik? Som om hon hade stött på den, och liknande artificiella frågeställningar, några gånger för mycket.
Enligt Vuoris diskussionspartner, musikforskaren Laura Wahlfors, uppvisade musiken däremot, intressant nog, vissa typiskt maskulina drag – eller åtminstone dylika, exempelvis heroism, som av hävd brukar hänföras till den sfären. Hur det förment ”maskulina” och ”feminina” sedan på riktigt kunde tänkas ta sig uttryck rent musikaliskt är förstås en annan fråga, som i slutändan förefaller inte bara meningslös utan rentav befängd.
Som småprovokativ diskussionsöppning fann inpasset dock sin plats och över huvud taget var det en ypperlig idé av Emil Holmström att för säsongsavslutningen på konsertserien Bösendorfer 1882 bereda rum för ett samtal kring manligt och kvinnligt i musikhistorien. En konstellation, som givetvis gick igen i programvalet, även om man nog fick anstränga sig för att uppfatta några desto mer genomgripande skillnader mellan den 23-årige Strauss (1887) och den 29-åriga Amy Beachs (1896) violinsonater.
Vilket, med tanke på deras himmelsvitt skilda förutsättningar att tillägna sig sina färdigheter, säger en hel del om Beachs sällsynta begåvning och ännu mer om hennes vilja av stål. De facto är Beachsonaten, de sporadiska César Franck-influenserna till trots, ett estetiskt mer helgjutet stycke än den unge Strauss charmiga men ännu osjälvständiga stilistiska exkursioner, och hade Beach varit en europeisk man hade stycket sannolikt varit en självklar del av den centrala standardrepertoaren.
Chosefri stilkänslighet
Bägge kräver dock sin avsevärda tribut av musikerna och då inte minst den hypervirtuosa beachska pianostämman; givetvis skriven för henne själv. Maalismaa och Holmström har under årens lopp dock uppnått den samspelthetsnivå som brukar kallas telepatisk och framför allt kunde man än en gång beundra det tillika oförblommerat chosefria och stilkänsliga grepp om materialet, som är så signifikant för deras musicerande.
Det handlade samtidigt om en skivutgivningskonsert och visst var det ett på många sätt fiffigt drag att följa upp den prisade Schumannutgåvan med dessa, inte onödigt ofta framförda sonater (ävenså på Alba). Holmströms Bösendorfer klingade optimalt för estetiken, Maalismaas violin sjöng med sötma och pregnans i tonen och den enda invändningen kunde vara att bägge verken representerar en senromantik, som ändå känns mer likartad än i egentlig mening kontrasterande.
En marginell invändning dock och en uppfriskande kontrast serverades dessutom som encore, när Zen Café-legenden Samuli Putro framförde en av sina sånger tillsammans med kvällens duo. En annan värld, där något i uttrycket ändå på ett spännande sätt korrelerade till det hörda. Mera sådant, tack!