Inför nästa nedstängning vore det önskvärt att statsmakten tänkte lite mera på hur medborgarnas rätt att delta i kulturlivet på riktigt kan tryggas.

Det har varit ett skitår för alla kulturarbetare. Det vet alla som ens sporadiskt har följt med nyheterna. Aktörer över hela konstfältet har upprepade gånger fått se sitt levebröd gå upp i rök, framtidsutsikterna har varit konstant ovissa och regelverket skiftande, beroende på i vilket landskap, i vilket utrymme och vid vilken tidpunkt ett evenemang har varit tänkt att äga rum.

När kompensationerna varit otillräckliga och regelverket varierat beroende på bransch och bolagsform, är det inget under att armén av svartklädda kulturarbetare på Riksdagshusets trappa på torsdagen kungjorde att måttet är rågat.

Samtidigt kan det vara värt att stanna upp för en stund för att reflektera över juridifieringen av samhällsdebatten. För i stället för att på riktigt diskutera hur vi som medborgare i ett samhälle kan ta oss ur krisen och tillgodose våra varierande behov, har mycket kommit att handla om formuleringen av enskilda paragrafer och vägandet av olika rättigheter mot varandra.

Och i den här juridiska snårskogen finns en rättighet som knappt alls förts på tal, men som mycket väl kunde ha betonats mer: Jag talar om rätten att delta i kulturlivet. Den är alltför vagt formulerad och dåligt känd för att i rättspraxis ha fått någon verkan på vare sig lagstiftning eller budgetering. Men av internationella människorättsavtal kan härledas att stat, kommuner och myndigheter minsann har en skyldighet att garantera medborgarnas möjligheter att delta i kulturlivet på lika villkor.

Kultur kan som känt definieras smalt eller brett. Och det är kanske just här som skon klämmer.

Om man ser enbart till den traditionella, smala definitionen av kultur som konst, är det uttryckligen denna som varit bannlyst under stora delar av pandemin. Teaterföreställningar, konserter och utställningar har de facto varit förbjudna för publik; att institutionerna samtidigt strömmat flitigt har kanske enbart gjort det svårare att förstå att ett sång-, spel- och dansförbud de facto rått. Till och med öppettider och tillgänglighet vid bibliotek och i arkiv har i hög grad begränsats.

Kultur i vidare bemärkelse, såsom gastronomi och ölkultur, har det däremot under stora delar av pandemin varit betydligt lättare att bli delaktig i. Jag vill absolut inte förringa krögarnas svåra sits – många har haft det lika svårt som konstnärerna och fått sätta lapp på luckan för gott. Jag understryker gärna ändå det absurda i att jag som konsument, om jag så hade önskat, på egen risk hade fått avnjuta en IPA på Siima Baari på Vasagatan – jag kunde ha blivit krogens åttonde coronaoffer – samtidigt som jag bara någon vecka innan nekades möjlighet att höra Kaija Saariahos Vista på Musikhuset, ens å tjänstens vägnar, eftersom inga utomstående fick närvara i salen.

I bägge fallen hade min rätt att delta i kulturlivet begränsats, men inte på långt när i samma utsträckning.

Allt det här är förstås efterklokhet och med sjunkande smittkurvor, stigande vaccinationsgrad och regeringsmedlemmar som träder fram och talar för att tillåta evenemangen igen – lagom inför valet – har det här resonemanget inte nödvändigtvis någon relevans för resten av sommaren.

Men inför nästa nedstängning vore det önskvärt att statsmakten tänkte lite mera på hur medborgarnas rätt att delta i kulturlivet på riktigt kan tryggas.

För en tämligen utförande analys av rätten att delta i kulturlivet, se Pauli Rautiainens artikel från 2019: Oikeus osallistua kulttuurielämään ja sen toteutuminen 2010-luvun Suomessa.

”Som konsument hade jag på egen risk fått avnjuta en IPA på Siima Baari på Vasagatan – jag kunde ha blivit krogens åttonde coronaoffer – samtidigt som jag bara någon vecka innan nekades möjlighet att höra Kaija Saariahos Vista på Musikhuset, ens å tjänstens vägnar.”