Vi ska aldrig behöva läsa om en 105-åring som nästan kastas ut genom fönstret och försvinner. En ekonomisk ättestupa – vare sig för fattiga eller rika – hör inte hemma i en välfärdsstat.

Torsten Fagerholm i ledaren, som i dag flyttar till opinionssidorna. Där får den mer utrymme och allt opinionsmaterial – I dag-kolumnen, insändarna, Andras röster och krönikor finns samlat.

Vi ska aldrig behöva läsa om en 105-åring som nästan kastas ut genom fönstret och försvinner. En ekonomisk ättestupa – vare sig för fattiga eller rika – hör inte hemma i en välfärdsstat. Vi har råd att sörja för folks integritet, värdighet och självbestämmande.

Finland är ett snabbt åldrande samhälle med universalistisk välfärdsprincip. Alla människor ska behandlas lika, oavsett finansiell bakgrund. Realiteterna frontalkrockar med idealen. Ska vi behöva frukta för vad som händer då vi blir gamla och sjuka, eller då pengarna tar slut? Vilka arrangemang känns skäliga?

I Norden är det socialt accepterat att skicka äldre familjemedlemmar till ”ett hem”. Problemen inom äldrevården förekommer på både den privata och offentliga sidan, på äldreboenden såväl som i hemvården. I andra kulturer är den förhärskande inställningen att äldre ska vårdas hemma, av familjen. Tyskarna tyr sig inte sällan till underbetalda utländska vårdare som står till förfogande i hemmet, dygnet runt.

I lyckligt lottade kretsar sneglar många på privata vårdhem. Men vad sker ifall man råkar överträffa sin förväntade livslängd med råge och besparingarna sinar? Snudd på orimliga konsekvenser kunde vi läsa om i HBL 6.6, där anhöriga tvingades skjuta till med pengar och starta en påstridig kamp för att deras 105-åriga släkting inte skulle vräkas. Välfärdsstaten ska inte vara ett lotteri som ens i undantagsfall tär på folks integritet, värdighet och självbestämmande.

Den som överväger privat äldreomsorg måste kalkylera: har man råd att bo kvar livet ut? Ibland håller ekvationen inte. Dessutom kan man ställas inför en Kafkaaktig process med nitiska socialarbetare som viftar med regelverket, snarare än att utgå från klientens bästa. Den som överklagar vräkningsbeslut stöter antagligen på avslag, med officiell uppmaning att söka sig till billigare boende. Man får bara hoppas att kommuner – och rika städer som Helsingfors – uppvisar flexibilitet i specialfall.

Samtidigt väcker fallet som HBL rapporterat frågor av principiell karaktär. Ska samhällets privilegierade – som skattat för pension och eventuella kapitalinkomster, själva betalt i årtionden för privat vård och omsorg och därmed inte tärt på den allmänna kakan – faktiskt hamna på bar backe då pengarna tar slut? Ska man hamna sist i kön för långvårdsplats bara för att man inte är totalt sjuklig och orkeslös? Hälsoproblem, vårdbehov och låga inkomster brukar ackumuleras hos individen. Men människor slutar aldrig vara människor, även om de är till åren komna.

Att kalibrera också stora privata besparingar så att de faktiskt räcker livet ut är extremt svårt. Vi konfronteras med ett tabu då förmögna pensionärer axlar större ekonomiskt ansvar för sig själva. Blir avigsidan då att samhället gradvis backar ur det universella vårdlöftet och negligerar dem som haft råd att betala själv?

Det offentliga måste garantera ett drägligt liv i alla lägen. Samtidigt bör vi godta privat finansierad kompletterande vård enligt individuell betalförmåga – utan att det straffar sig på sikt.

Hos en snittfinländare når den skuldfria förmögenheten sin kulmen kring 65 års ålder. Medeltalen döljer stora kontraster. Vi har en skara friska och förmögna seniorer som har råd att ställa högre servicekrav. Det ligger i samhällets intresse att de som har råd också tar i bruk sin privata finansiella beredskap för att komplettera det offentliga vårdlöftet. Å andra sidan har de yrkesverksamma åren hos en stor skara pensionärer bestått av normala – eller hackiga – inkomster. De har inte råd med någon guldkant, utan får ty sig till samhällets spartanska service.

Antalet 80-plussare kan fördubblas inom 20 år, statsfinanserna råkar under hård press. Samtidigt ska en krympande arbetsför befolkning bära upp en tung skattebörda. Finland har en kronisk reparationsskuld vad äldreomsorgen beträffar. Ingen ska tvingas känna sig diskriminerad, fråntagen respekt eller människovärde under sina sista år.

Det är inte heller acceptabelt att äldre synliggörs i medier främst i rollen av utsatta personer.

Vi behöver betydligt mer positiv representation av äldre människor – i kontrast till karriär- och ungdomsfixeringen.