Hockeyhjälte och bad boy
Dokumentären om hockeyspelaren Jere Karalahti är ett porträtt av en vinnarskalle och en slarver av det slag som det finländska folket alltid haft ett gott öga till.
"Stadin kundi", "the ultimate bad boy", hockeytalang och heroinist, HIFK och Jokerit – Jere Karalahtis historia är långt ifrån ointressant. Men dokumentären om honom gör sig skyldig till ett visst förhärligande och det mest intressanta är det som inte sägs.
DOKUMENTÄRSERIE
Karalahti
4 delar på C More (serien recenserad i sin helhet). F12 Regi: Juuso Syrjä. Manus: Mika Karttunen och Joona Louhivuori. Medverkande: Jere Karalahti, Frank Moberg, Harri Rindell, Pentti Matikainen, Jarmo Kekäläinen.
Kul typ med stort hjärta. Skitstövel. En av världens bästa hockeybackar. Den mest motstridiga av finländska idrottsmän. Killen som vann på lotto men struntade i att gå till kiosken och kvittera ut vinsten.
Det är några omdömen om Jere Karalahti, den finländska hockeyvärldens gossen Ruda som talande nog spelat för såväl Helsingfors IFK som Jokerit – snacka om röda skynken – och som däremellan råddat med både sprit och tunga droger, ett kaotiskt privatliv inte att förglömma.
Mera om detta i Juuso Syrjäs färska dokumentär, nu även aktuell i serieformatet. Resan startar i Stapelstaden, inte den lyxigaste av Helsingforsförorter. På gårdsplanerna här är det fotboll, hockey och hyss som gäller, inte de ryska klassikerna. Och så får Jere Karalahtis skolgång ett abrupt slut.
Nu är det hockey för hela slanten och precis som farsgubben Arto väljer Jere att spela för HIFK. Framgångarna i rinken låter inte vänta på sig och Harri Rindell, tidigare tränare för U20-landslaget, talar här om en exceptionell talang med stort självförtroende.
Men nu är ju detta inte hela sanningen. I sällskap av polarna från Stapelstaden, många av dem framför kameran, är det vin och bärsa som står på programmet. Även rökat kommer in i bilden, tätt följt av amfetamin och annat smått och gott. ”Finsk hockeystjärna fast för heroinmissbruk”, skriver Expressen, och på det följer en villkorlig fängelsedom samt spelförbud.
Vi noterar förvisso också ligatitlar och VM-silver. I turen står nu NHL och Los Angeles Kings. Det går så där, för mycket dryckjom under västen. Och så följer en flytt till Nashville, ett äventyr som likaledes slutar i katastrof, när Karalahti blankt struntar i sitt rehabprogram.
Älskad slarver
Fram träder bilden av en veritabel vinnarskalle, en slarver av det slag som fansen och det finländska folket alltid haft ett gott öga till, tänk bara på Matti Nykänen. Och som Pentti Matikainen, tidigare IFKtränare, konstaterar: ”Jere var lätt att ha att göra med – tills alkoholen kom med i bilden”.
Därav många och långa dryckesgillen som dokumentärserien ingalunda sticker under stol med. Och som i ett kritiskt skede gör att Jere Karalahti hamnar på intensiven och försätts i koma.
Poängen är att dokumentären har en dramatisk kurva som även lyfter fram andra sidor, som det ”medicinska undret” Karalahti, mannen som reser sig på åtta och fortsätter sin proffskarriär tills han är nästan fyrtio.
Vi möter också familjefadern Jere, nu far till två små barn. Och som tonårsdottern Ronja uttrycker det: ”Farsan är lite knäpp men på ett bra sätt, han lyssnar och hjälper gärna till.”
För mycket av det goda
Vackert så, men törs man påstå att mannen i sig är mera intressant än själva dokumentären. Material finns det gott om, minst sagt, men gestaltningen lider av alla de talande huvudena.
Och när filmmakarna därtill envisas med att syna fenomenet Karalahti ur ett bredare perspektiv, med allt vad det innebär av psykologer, idrottsläkare och medieforskare, blir det bara för mycket, för tjockt, med den påföljden att dokumentären får svårt att andas.
Kanske gör serien sig också skyldig till ett visst förhärligande, för även om båda sidorna av slanten finns där är det till slut den reko killen som utgår med segern. Trots detta är det inte många av Karalahtis gamla spelkamrater som träder fram, varför man får en känsla av att det mest intressanta i dokumentären är det som inte sägs.