TRAFIKEN I TÖLÖ OROAR .
Trafiken längs Merikantovägen i Tölö är livsfarlig, anser John Lundqvist, som promenerar där dagligen med sin hund Emma. – Bilisterna struntar helt i högerregeln. Det finns inga trianglar längs Merikantovägen, påminner han. Det är inte bara de höga hastigheterna längs strandvägen som oroar, utan också stadens planering. När ett övergångsställe togs bort ledde det till dödsfällor för igelkottarna.
Vid första anblicken ter sig Merikantovägen som en förtjusande strandväg. Den följer Fölisöfjärden i Tölö, är kantad av populära restauranger och de lummiga träden i Sibeliusparken ger skugga. Men vägen är full av förrädiska trafikplatser, där många av stadens invånare får sätta livet till, helt i det tysta.
Tölöbon John Lundqvist är orolig för den livliga trafiken längs Merikantovägen. Bilister kör här med betydligt högre hastighet än vad den ringlande strandvägen tillåter, speciellt sommartid då den populära gatan kantas av många parkerade bilar. Lundqvist pekar ut korsningen mellan Sommargatan och Merikantovägen, som han upplever är extra farlig.
– Jag är rädd för att här ska inträffa en allvarlig olycka. De flesta bilister som kör längs Merikantovägen verkar tro att vägen har förkörsrätt, men det har den inte, bilister måste väja för alla som kommer från höger, också för cyklister, påpekar John Lundqvist oroligt.
Han har rätt, det handlar om två likvärdiga gator och då är det den som kommer från höger som får köra först. Högerregeln gäller alla likvärdiga gator och alla fordon. En cykel är ett fordon, alltså gäller högerregeln även cyklar.
Farlig situation
Lundqvist är pensionerad tandläkare och bor ett kvarter ifrån Merikantovägen. Han brukar följa trafiken längs strandvägen från sin balkong och har sett tillräckligt många nära ögat-situationer för att hans oro ska vara befogad.
– Förra sommaren kom en mamma cyklande med ett litet barn i cykelsits längs Sommargatan och svängde till vänster, upp på Merikantovägen, när en bil i hög hastighet kom från vänster, över backkrönet, rakt mot henne. Hon vinglade till men ramlade till all lycka inte omkull utan stannade förskräckt mitt på gatan. Bilisten körde irriterat runt henne och fortsatte, utan att ens fråga om hon var okej, berättar John Lundqvist upprört.
Under sensommaren blir förhållandena i korsningen extra besvärliga då rosenbuskarna i hörnet intill växer sig höga och frodiga och skymmer sikten. Då är det bara låga hastigheter och tålamod som förhindrar olyckor.
– Vi som bor i Tölö och känner till trafiken längs Merikantovägen förstår att köra sakta längs Sommargatan, men turister förstår inte att vara på sin vakt där, säger Lundqvist.
Han berättar också att rusningen längs Mechelingatan ofta rinner över på Merikantovägen.
– De bilister som inte orkar stå och vänta i trafikljusen på Mechelingatan brukar ta omvägen längs stranden, så slipper de några korsningar med trafikljus och kan köra snabbare norrut, säger han.
En fälla för igelkottar
Det finns fyra farthinder längs Merikantovägen, men Lundqvist tycker att det borde finnas ett till, framför kaféet Regatta, där staden tog bort ett övergångsställe för ett år sedan. Där inträffar nämligen ständigt tragiska dödsolyckor – sådana som inte syns i någon trafikstatistik.
– Strandvägen är mycket populär sommartid. Problemet är att stadens gatuavdelning inte har koll på vilka som bor i Sibeliusparken, nämligen igelkottarna. Här bor åtminstone tre igelkottsfamiljer som nattetid brukar ta sig ned till stranden. Men när övergångsstället försvann ersattes de sluttande kantstenarna med vinkelräta kantstenar, så nu kommer igelkottarna inte upp på trottoaren längre. De fastnar nere på gatan och blir överkörda, berättar han och visar en mobilbild på en död igelkott.
Det visar sig att John Lundqvist inte bara oroar sig för människorna i Tölö, utan också för djuren i kvarteren. Han är en sann djurvän. Förutom den egna hunden Emma, en 7-årig coton de tuléar som följer honom överallt, sköter han också om Sibeliusparkens igelkottar och ekorrar, samt om två rådjur som har simmat iland på Fölisön.
Vi lämnar trafiken längs strandvägen och går längre in i Sibeliusparken, där de lummiga träden ger en skön skugga. I skogsdungen intill Pauligs villa har Lundqvist en hemlighet – han visar oss ett av de tre igelkottsbon som han har byggt och gömt i terrängen, skyddade för omvärldens blickar under nedfallna tallkvistar.
– Jag har byggt bona enligt instruktioner på nätet: ingången måste vara så lång och smal att katter inte kan ta sig in. Själva boet har jag byggt i trä, isolerat och täckt med en gummimatta för att hålla det torrt. Här övervintrade en av ungarna till den överkörda igelkotten. Sedan den vaknade från sin vinterdvala i april har jag matat den med kattmat som jag placerar i den här skyddade matplatsen utanför boet.
John Lundqvist demonstrerar en grönmålad trälåda med tak som går att öppna och golv som är lätt att skölja ur. Också den har han byggt själv i sitt hobbyrum, en källarlokal som han hyr enkom för att ha ett ställe där han kan snickra.
– Taket är viktigt, om små igelkottsungar med mjuka taggar står under bar himmel och äter är de lätta offer för hungriga kråkor och måsar.
Matar ekorrar och rådjur
Djuren i Tölö upptar en stor del av John Lundqvists tid varje dag. Under morgonens första promenad med Emma går de via Sibeliusparken till Fölisön för att fylla på en handfull matautomater. Han har ryggsäcken packad med ett par liter vatten samt flera påsar med nötter, frön och morötter. En bit ifrån igelkottarna bor nämligen ekorrarna, högt uppe i tre träd finns holkar som han har byggt, också det enligt instruktioner som han hittat på Youtube.
– Ekorrens holkar liknar stora fågelholkar, men de ska ha ingångshålet på sidan, nära trädstammen, inte rakt fram som på fågelholkar. Helst ska det finnas ett hål till på andra sidan, så att ekorren kan ta sig ut om något rovdjur tar sig in. Ekorrarna här i parken känner igen min röst, när jag skramlar med locket till matautomaten kommer de springande ned längs stammen för att äta!
Förutom ekorrens holkar har Lundqvist också snickrat flera tiotals fågelholkar, en del av dem finns i Sibeliusparken, resten på Fölisön, dit den dagliga promenaden bär.
– Kan du tänka dig – för första gången på sex år har en knipa flyttat in i en av mina holkar på Fölisön. Jag blev så glad när jag såg den att jag rusade i väg till järnaffären och köpte material till sju nya knipholkar, som jag nu ska snickra ihop.
På Fölisön har han också två nya skötebarn, två rådjur som simmade över fjärden i fjol och blev kvar på ön. Dem matar Lundqvist med morötter.
– Jag köpte nyligen 50 kilo morötter, de är både sneda och krokiga så jag fick säcken billigt. Jag sätter en näve morötter i matautomat varje dag.
John Lundqvist trivs i sina kvarter i Tölö och är mån om att där ska vara tryggt, lugnt och snyggt för alla Tölöbor, från små till stora. Det syns bland annat på elskåpen, som Lundqvist strävar efter att hålla fria från klotter.
– På elskåpet närmast roddstadion har jag fått elbolagets tillstånd att måla de olympiska symbolerna, fem bollar i fem färger, för att påminna besökare om stadens historia: sommaren 1952 hölls roddtävlingarna i OS just här. Men för att inte störa trafiken eller irritera dem som bor på andra sidan gatan syns målningen bara från sjösidan, säger Lundqvist finurligt och visar upp elskåpet som han regelbundet rengör från klotter.
Och – om du ser en fågelholk med ett litet hjärta på i Tölö, då kan du säker gissa vem som har byggt den?