Drömmar om framtiden
Häromdagen blev jag benämnd ”släkttant”. Just i stunden var jag kanske inte alldeles förtjust, men nu börjar titeln kännas ganska bekväm, rent av respektingivande.
Nu i dagarna är det många elever och studeranden som blir utexaminerade från olika skolor och får lyssna till många olika tal antingen på plats och ställe eller via en videolänk. Dessa tal som samtidigt kan vara så härligt festliga och högtidliga som tråkiga och intetsägande med klyschor om livets drömmar och mål. Just det där med drömmar pratades det om när jag blev student för ungefär en halv livstid sedan. Då kändes det märkligt att de äldre talade så mycket om just drömmar som om det skulle vara någon utmaning. Jag var fortfarande fylld av lärandets styrka. Jag var så allmänbildad och påläst som jag nog aldrig varit sedan dess och dessutom fylld av ungdomlig iver. Drömmar kändes inte som så mycket annat än krävande, men inte alls omöjliga mål att nå.
Det som jag senare har insett angående drömmar är att det gäller att våga drömma dem. Vilket låter så oerhört banalt, men för mig har varit så sant och dessvärre begränsande i en stor del av mitt liv. För mig var det inget problem att drömma om att bli bonde och ta över gården eller att ställa upp i olika val och kanske ha ett visst inflytande. Den drömmen jag så länge sköt ifrån mig var drömmen om att få dela mitt liv med någon och att kanske en dag ha en egen familj.
Eftersom det just i den åldern började gå upp för mig att jag inte var intresserad av att dela mitt liv med en man så tänkte jag på något konstigt vis att inte heller resten av den klassiska drömmen kunde vara något för mig. Det var först långt senare när en klok vän frågade mig hur jag tänker mig att det ser ut runt mig när jag tänker på en lycklig stund tio år in i framtiden. Då förstod jag vad jag vill ha. Kärlek, familj ett eget sammanhang. Då föddes drömmen som så småningom via olika försök och misstag i bitar blir verklighet. Många andra drömmar kunde också behöva hjälp för att födas. Kanske hade jag varit en av dem som behövde våga drömma om att lämna gården och vilja bli lärare, sjuksköterska, företagsledare eller något annat i stället.
Inga drömmar är alltså för små eller stora, viktiga eller oväsentliga för att kunna kännas främmande och skrämmande. All uppmuntran, förebilder och inspiration är välkommen och kan vara nödvändig. Det är här vi ”släkttanter”, och släktgubbar för den delen, kanske kan bidra. Att som jag gå på studentkaffe även om jag inte känner den nyblivna studenten så väl personligen, men som hennes mamma sa ”det hör ju till med släkttanter”. Alltså äldre släktingar som uppvaktar den unga eventuellt till och med med fina gåvor, men om inte annat erbjuder, som alla människor, vidgade vyer och inte minst vidgade kontaktnätverk. Kanske vi då tillsammans kan ge de unga möjlighet att drömma och växa såsom rotens krafter vill.
”All uppmuntran, förebilder och inspiration är välkommen och kan vara nödvändig.”
Statminister Marins förslag om en progressiv kommunalskatt är dåligt av många skäl.
Kommunalskatten är en plattskatt i teorin. I praktiken har den en progressiv natur genom olika avdrag som leder till att många inte alls behöver betala kommunalskatt.
En verklig progression i kommunalskatten skulle betyda att kommuner som redan nu har ett dåligt skatteunderlag skulle lida ytterligare. Deras finansiering skulle minska. Kommuner som har det bra i dag skulle få ökade intäkter.
Detta vore man tvungen att kompensera med statsandelar. Den statliga inblandningen i kommunekonomin skulle öka. Transparensen, förutsägbarheten och de förtroendevaldas möjligheter att styra ekonomin skulle minska. Det är inte en god utveckling.
Det sagt är det klart att vi inte gagnas av en progressiv kommunalskatt. I synnerhet som den skulle slå till mot dem som man synbarligen strävar att hjälpa – de svagaste kommunerna.