Skall då jag, Herre, taga ansvar för Päivi Räsänen?

Jag känner inte att jag hör till någon kristen majoritet och gammal enhetskultur. Jag har snarare ofta känt mig ensam.

Det var för många år sedan, då man ännu köade på små bankkontor för att lyfta riktiga pengar. Jag gick i gymnasiet och stod i Föreningsbanken i Brändö köpcentrum för att lyfta hamburgarpengar och stötte ihop med min klassföreståndare. Min kloka modersmålslärare, som guidade mig in i yrket att skriva.

En sak ville hon gärna prata med mig om lite, sade hon medan hon stoppade undan portmonnä och bankbok. Jo, varför ville jag inte delta i klassens resa till Köpenhamn? Nja, svarade jag, för att jag på den tiden levde i en religiös kultur som tog avstånd från alkohol. Ett gäng gymnasieelever räknade öppet med det som en del av en glad resa till Danmark. Och då kunde jag inte delta. Så tänkte jag då.

Som kristen blir jag ofta stämplad som en del av den gamla enhetskulturens långvarigt och orättmätigt förtryckande majoritet i vårt land. Jag blir ofta häpen. Snarare har jag ju för det mesta känt mig ensam. I de omgivningar där jag levat med min inre tro har jag väldigt sällan känt mig som en företrädare för någon majoritet.

Någonstans i skolhuset på Brändö fanns andra församlingsaktiva elever, i andra korridorer och andra klassrum. De höll morgonsamlingar ibland, åkte till församlingens lägerö, eller dök om somrarna upp vid någon brygga i skärgården, spelade gitarr och hörde till Sommarkyrkan. Men jag kände dem inte.

Kompisar, kolleger och vänner har jag alltid haft och aldrig blivit mobbad. Men om den här erfarenheten har jag varit ensam. I skolan kunde jag ha varit invandrare, frielev, bög eller suttit i rullstol också. Det hade förmodligen varit att vara annorlunda i ungefär samma skala.

Jag känner inte Päivi Räsänen. Alla vi kristna håller inte ihop på det sättet. Ändå kan jag i dag sällan diskutera livssyn och tro med någon utan den obligatoriska frågan om Päivi Räsänen. Och den problematik kring de homosexuella och kyrkan hon uppfattas representera.

Det är lite som de två första halvplojiga frågorna i Vill du bli miljonär? Klara dem så kan du kanske senare, om samtalet överlever, få berätta vad du själv tycker är hisnande, finstämt eller andligt i tillvaron.

Jag var knappt ens i de första tonåren när jag och flera i min kristna miljö helt intuitivt började fråga oss saker. Vi spelade volleyboll, lyssnade på vinyl hos varandra och hängde på Wimpy-kaféer som andra. Men på kyrkläktarna började vi också fråga oss om religion faktiskt samtidigt kan handla om ovillkorlig kärlek och om en bibel som dög till att slå folk med.

Där skildes mina vägar från falanger som de kring fenomenet ”Päivi Räsänen”, från dem som tror man kan låta sin tolkning av Guds ord stå ordagrant oförändrad på en webbplats i 20 år – trots allt samhället samtalar om under tiden, trots all insikt som växer. Så döv är inte min tro.

I själva sakfrågan är jag djupt ledsen om inte den kyrka jag hör till, och andra kyrkor, snabbt nu kommer i mål med att bejaka alla människors relationer i trogen kärlek.

Jag känner inte Päivi Räsänen. Be mig inte vara hennes talesman.

Det gäller allmänt: Det blir svårt att samtala om man ska starta halvt bakbunden och ofrivilligt definierad som en representant för någonting. Extra motigt är det om vi blir hopbuntade med någonting gammalt: patriarkatet, svensk överklass i Finland på 1800-talet, sovjetkommunismen, det vita Europa.

Allting med en historia har ju också mörka sidor i det förgångna. Samfundet Folkhälsan har rashygienen och Vänsterförbundet har folk ombord som har varit stalinister. Folkdansen är heteronormativ och riksdagsnestorn Ilkka Kanerva reste som ung på vsb-resor till Moskva. Och kyrkorna har sitt arv att bära på.

Men ibland skulle det vara roligt att få börja diskutera sin syn på livet här och nu. Som jag ser det, år 2021. Utifrån åsikter jag har, inte utifrån vad någon annan fritt associerar att jag representerar och därmed torde anse. Att samtala, från tomt bord, med siffrorna 0–0 på ljustavlan.

”Om jag fick diskutera min syn på livet här och nu. Utifrån åsikter jag faktiskt har. Från tomt bord, med 0–0 på ljustavlan.”

JAN-ERIK ANDELIN

är journalist.