Partiskt och rasistiskt om Osloprocessen
Vem hade kunnat ana att premiären för filmen om Osloprocessen skulle sammanfalla med en ny våg av brutala händelser i det ockuperade Palestina. På ett tragiskt sätt undermineras filmens förmenta budskap.
DRAMA Oslo
118 min. på HBO Nordic. Regi: Bartlett Sher. Manus: J. T. Rogers. I rollerna: Andrew Scott, Ruth Wilson, Jeff Willbusch, Salim Daw.
Filmen Oslo, som är baserad på en framgångsrik amerikansk teaterpjäs, handlar om Osloprocessen som var tänkt att öppna upp en väg till varaktig försoning mellan det israeliska och palestinska folket. Ibland känns det som om denna fredsprocess omges av ett allt tätare gyllene nostalgidis ju starkare samtidens händelser understryker dess ultimata misslyckande.
Filmen kretsar kring det norska diplomatparet som efter en traumatisk upplevelse i Gazaremsan beslutar sig för att göra ett våghalsigt, egensinnigt försök att mäkla fred i Mellanösterns mest inflammerade konflikt. Ruth Wilson som Mona Juul är kompetent som det anstår en huvudroll, Andrew Scott som Terje Rød-Larsen är mer tjafsigt irriterande särskilt i den stela inledningen. I förbifarten ses Svenskfinlands egen Tobias Zilliacus i en stabilt övertygande biroll som Norges statssekreterare Jan Egeland.
Partisk redan från början
Den tragiska händelsen, som visas i Monas återkommande posttraumatiska återblickar, förtjänar att beskrivas eftersom den är ett perfekt exempel på den partiskhet dold bakom förment medkänsla som filmen skedmatar åskådaren med. På ett FNuppdrag i Gaza under den första intifadan åker Mona och Terje fel och hamnar mellan israeliska soldater och stenkastande palestinier. Palestinierna är mest anonyma, invirade i sjalar och skriker oförståeliga ramsor på guttural arabiska medan den israeliska flaggan brinner. De israeliska soldaterna har stiliga uniformer och deras välrakade, modellsymmetriska ansikten ser rädda och oskyldiga ut då de avancerar i formation med sina gevär. En av de palestinska demonstranterna får privilegiet att visa sitt ansikte för kameran i en klichémättad sekund där han och den israeliske soldaten ser varandra i ögonen genom stridsdimman. Sedan skjuter israelens stridskamrat palestiniern i huvudet och israelen ser lite ledsen ut.
Av detta förväntas åskådaren dra samma slutsats som Mona och Terje (för säkerhets skull stavar hon ut den i en krystad monolog på slutet): egentligen är det lika synd om den knappt vuxne palestiniern som blir skjuten i ansiktet med stormgevär på sin ockuperade hemgata, som om den knappt vuxne israelen som ockuperar palestinierns hemgata med ett stormgevär och måste titta på när han blir skjuten i ansiktet. (För den som oroar sig för vad de stackars israeliska rekryterna kan tvingas se i dag kan jag ge ett lugnande besked: i dag sköts blockaden och belägringen av Gaza främst av fjärrstyrda maskingevärstorn och drönare som låter israelerna skjuta ner palestinier från bekväma luftkonditionerade militärbaser flera kilometer bort och endast behöver se resultatet på videoskärm.)
Teatraliska middagsscener
Men åter till filmen: genom intrikata manövrar lyckas Mona och Terje fixa ihop en israelisk och en palestinsk delegation som träffas i största hemlighet i en mysig villa utanför Oslo för att dra upp riktlinjerna för en ny fredsplan. Förhandlings- och middagsbordsscenerna i villan, där inledningens stela fientlighet förbyts till jovialiska skämt över whiskyglas i salongen och frön till ömsesidigt förtroende sås, är det som mest påminner tittaren om att förlagan är en teaterpjäs. Dialogen är rapp och ibland även karismatisk, miljöerna är vackra och det finns kemi mellan skådespelarna. Den israeliska delegationen presenteras som mer västerländsk, ljushyllt och mänskligt mångsidig: mycket av kamerans uppmärksamhet går åt till att försöka göra diplomaten Uri Savir (spelad av Jeff Wilbusch) till något slags krystad James Bond-sexsymbol.
Den palestinska delegationen består av PLO:s finansminister Ahmed Qurei (Salim Daw gör ett okej jobb med en lite styvmoderligt behandlad comic relief-karaktär) och hans diplomatiske assistent Hassan Asfour (Waleed Zuaiter). Den senare är det närmaste filmen kommer en rent rasistisk karikatyr. Med sin kalla, glasartade blick och vältrimmade lilla mustasch slänger han ur sig radikalextremistiska klyschor om kapitalism och sionistisk ockupation då han inte skriker arga arabiska ramsor. Han är en oresonligt fascistoid extremist vars uppgift är att få den mer välpolerade israeliska delegationen att framstå som mer sympatisk då den försöker tina upp honom med till synes oskyldiga skämt om hans torterade hemstad Gaza.
Hoppar över sakfrågor
Filmen hoppar behändigt över de flesta sakfrågor som förhandlingarna handlade om, för att i stället fokusera på historien om hur antydningar om personlig vänskap växte fram mellan delegationens deltagare. I en epilog erkänns att förhoppningarna om fred sedermera grusats, men filmen tillåter sig ändå hoppas på att initiativet har kunnat så ett frö till något abstrakt, odefinierat gott för båda parter. Jag är själv inte så säker. I dag har Israel fyra gånger så många militanta, extremistiska bosättare som invaderar och stjäl palestinska hem i flagrant strid mot internationell lag. Årets bombardemang innebar att Gaza jämnades med marken för tredje gången sedan blockaden inleddes 2007. Enligt en gallup från israeliska Kanal 12 var 72 procent av tillfrågade israeler mot (sic!) vapenvilan som Netanyahu slöt, och ville fortsätta bombardemanget som vid det laget dödat 219 Gazabor varav 63 var barn. Förlusterna på den israeliska sidan var 10, och israelerna behöver inte HBO för att se konflikten som underhållning; under förra bombardemanget 2014 rapporterade bland annat The New York Times och The Guardian om israeliska civila som satte upp åskådarramper för att kunna se sin armé bomba Gaza medan de åt popcorn.