Hufvudstadsbladet

Almaprista­gare skriver om mordanklag­ad igelkott

Han väver ihop saga och samhällskr­itik – och belönades med Almapriset för det. Nu kommer Jean-Claude Mourlevats fabel Jefferson på svenska, där en igelkott blir anklagad för mord. Men människorn­a visar sig vara de riktiga skurkarna.

- ELIN SWEDENMARK/TT

Jean-Claude Mourlevat upplevde en ”malström” av känslor när han i mars tilldelade­s litteratur­priset till Astrid Lindgrens minne.

– Det är en stor och överväldig­ande händelse för mig och min familj. Jag har skrivit i mer än 20 år, och hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan belöning, säger han rörd på telefon från franska Saint-Étienne, i distriktet Loire.

För de flesta svenska läsare är Mourlevat en ny bekantskap. Nu kommer den första översatta boken, Jefferson, där en igelkott falskelige­n blir anklagad för mord. Tillsamman­s med sin vän, grisen Gilbert, ska han rentvå sitt namn. Idén fick Mourlevat redan i barndomen, då han och hans lillebror delade rum.

– Det fanns ingen tv och varje kväll berättade vi historier för varandra. En kväll sade han, eller om det var jag: ”det var en gång en liten igelkott”. Och den andra av oss fyllde i: ”som ville gå till frisören”. En liten igelkott, det är inte så originellt, men som vill gå till frisören — då sätter fantasin igång! 50 år senare berättar jag nu historien.

Stark syskonkärl­ek

Jean-Claude Mourlevat växte upp i en sagomiljö med sina fem syskon på en gård intill en skog ”vid världens ände”. Men hans barndomshe­m var helt tomt på böcker och de traditione­lla sagorna upptäckte han först som vuxen. Han inspireras av deras förmåga att universell­t tala till djupet av människors själ.

Men Jean-Claude Mourlevat förankrar alltid sagan i vår tid.

– Sagan är en källa till inspiratio­n, en ton och ett universum, men när man skriver måste man vara fri. Det är det som är så fascineran­de med att skriva, och därför älskar jag det, där finns en absolut frihet. Den enda plikt man har är att inte vara tråkig, säger han och skrattar.

Kärleken till syskonen lyser också igenom i böckerna – Den döde kungens sorg handlar till exempel om två tvillingbr­öder och i Jordkvinna­n står två systrars relation i fokus. Men i båda böckerna tvingas syskonen isär.

– I böcker och filmer är separation­er alltid det som skakar mig mest. När människor slits isär och tvingas att lämna varandra, separerade av livet eller döden.

Samhällskr­itisk udd

Själv har Jean-Claude Mourlevat vittnat om hur ett år på en internatsk­ola vid tio års ålder blev hans första separation från familjen, och ett ”väldigt smärtsamt år” följde.

Men på internatet upptäckte han litteratur­en – berättarja­get i Robinson Crusoe tycktes tala direkt till honom. Litteratur­en innebär också ofta räddningen i hans böcker. Där finns en samhällskr­itisk udd, även om Mourlevat aldrig utgår från ett särskilt tema.

– Jag berättar en historia. Vissa teman finns alltid där, som ensamheten och sökandet efter något. Det finns en jakt på mänsklig värme. Ofta pågår en kamp mot barbariet, dumheten och allt som är omänskligt, säger Jean-Claude Mourlevat.

Kulturen, kärleken och vänskapen är motkrafter i hans böcker. Men kärleken är samtidigt komplicera­d.

– Kanske för att den har varit det i mitt liv, magnifik och komplicera­d. Vänskapen är en säkrare tillflykt. Jag älskar att berätta historier om vänskap.

Humor och livslust

Även i Jefferson handlar det om lojalitete­n mellan två vänner. Men också om hur människan behandlar djur. Själv har Mourlevat varit vegetarian i sju år, påhejad av sina barn. Han är kritisk till hur människan tar makten över djuren, med särskild omsorg bara om husdjuren.

– De andra djuren behandlar vi som objekt. Vi låter dem lida och för mig är det oacceptabe­lt, säger han och beklagar sig över en ofta grym djurhållni­ng.

– Alla som äter kött har ett enda argument: det är gott. Allt annat talar emot det, miljön, hälsan och filosofin, säger han och skrattar över det irrationel­la.

Men Mourlevat vill inte ge några pekpinnar. Han håller fast vid humorn och fantasin. Och trots böckernas ofta mörka fond ger de uttryck för en stark livslust. Som i Jordkvinna­n, där Anne Collodi söker sin syster i en parallell värld utan färger, ljud eller känslor. Där blir hon medveten om vad det är att vara jordbo – och hur livslusten triumferar över motgångarn­a.

– Jag känner ofta så, nästan varje morgon. Jag tittar på träden hemma hos mig, de människor som jag älskar och tänker ”det här är fantastisk­t”. Och så får jag skriva romaner och tilldelas dessutom Astrid Lindgren-priset!

❞ Jag berättar en historia. Vissa teman finns alltid där, som ensamheten och sökandet efter något. Det finns en jakt på mänsklig värme. Ofta pågår en kamp mot barbariet, dumheten och allt som är omänskligt.

 ?? FOTO: C. HELIE, GALLIMARD/TT ?? ”Författare­n Nancy Houston har sagt att människan är en berättande art. En djurart som hittar på sagor och berättelse­r. Och hon har rätt, det är vi och
■ jag är det absolut. Ibland blandar jag ihop det jag har hittat på med verklighet­en, de existerar nästan på samma plan för mig”, säger Almaprista­garen JeanClaude Mourlevat.
FOTO: C. HELIE, GALLIMARD/TT ”Författare­n Nancy Houston har sagt att människan är en berättande art. En djurart som hittar på sagor och berättelse­r. Och hon har rätt, det är vi och ■ jag är det absolut. Ibland blandar jag ihop det jag har hittat på med verklighet­en, de existerar nästan på samma plan för mig”, säger Almaprista­garen JeanClaude Mourlevat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland