Med Sylvi Kekkonen på kulturresa i Kina
Peter Stenlund har läst boken om Sylvi Kekkonens anteckningar från en kulturresa till Kina 1953 och kan komplettera med anteckningar som en medresenär g jorde.
FACKLITTERATUR
Timo Soikkanen, Henna Lohento, Pekka Lähteenkorva:
Sylvin matkassa Yksityiset päiväkirjat Kiinasta Otava 2021, 160 s.
Kulturresan till Kina våren 1953 med Sylvi Kekkonen som delegationsledare har blivit en legend. Finland hade som ett av de första västländerna knutit diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina hösten 1950. Kinas regeringschef Zhou Enlai ville etablera kontakter med Europa med kulturens hjälp. Både Finland och Sverige tackade ja till Kinas inbjudan.
Författaren Matti Kurjensaari gjorde resan känd genom sin rapportbok på färsk gärning. Hur delegationsledaren Sylvi Kekkonen upplevde resan har dock varit okänt ända tills hennes dagbok från resan hittades i en kista som förvarats på Ekuddens vind. Lämpligt till 70-årsjubileet av de diplomatiska relationerna utgav Otava boken ”Sylvin matkassa” redigerad av Timo Soikkanen, Henna Lohento och Pekka Lähteenkorva.
Boken är redigerad så att Sylvi Kekkonens anteckningar återges parallellt med dagboksanteckningar av i synnerhet delegationsmedlemmarna, författarna Matti Kurjensaari och Pentti Haanpää, professor Kustaa Vilkuna, skådespelaren Ritva Arvelo samt Georg Backlund. Alldeles riktigt, den långvariga kommunistiska riksdagsledamoten och amatörskådespelaren från Närpes ingick i delegationen.
Kommunisterna drev på för att utvidga vårt lands kontakter med Mao Tse-tungs Kina. Därtill förekom ett aktivt intresse för Kina inom Agrarförbundet, som såg den ekonomiska potentialen redan då. Av delegationens 24 medlemmar var flera aktiva kommunister såsom Mauri Ryömä, Aira Kolula (Sinervo), Kalevi Kilpi och Georg Backlund medan andra hade sympatier åt samma håll.
Också Agrarförbundet var starkt representerat. Pentti Haanpää kämpade i någon mån med sig själv innan han tackade ja till inbjudan – vilka förpliktelser skulle resan medföra? Högern och socialdemokraterna förhöll sig skeptiskt till resan. Bland delegationsmedlemmarna fanns också opolitiska företrädare för kulturlivet, bland annat min svärfar kompositören Matti Rautio, vars värderingar var närmast liberala.
Vilkunas CIA-lista
Sylvi Kekkonen avslöjar i sina anteckningar att det förekom politiska spänningar inom delegationen och hon kände sig ibland ensam i att upprätthålla en passande distans till värdarnas världsuppfattning och samhällssyn. I synnerhet irriterade sig Sylvi då vissa medlemmar, bland annat Georg Backlund, i tacktal åtminstone indirekt kritiserade Finland och höjde det kinesiska systemet till skyarna. Ibland blev hon också irriterad på sin politiska frände Kustaa Vilkuna, som borde ha vetat bättre. I motsats till de flesta i delegationen lät hon sig inte heller nämnvärt medryckas av olika massevenemang till revolutionens ära. Hon lät sig också störas av guidernas revolutionära intensitet.
I boken görs bedömningen att Sylvi Kekkonen själv var bäst påläst i Kinas historia och samhälleliga förhållanden. Hennes grepp om delegationen försvagades dock av ständiga problem med någon febersjukdom. Därtill kände hon sig inte riktigt bekväm som talare, vilket gav mera utrymme för mindre omdömesgilla medlemmar i delegationen.
Kustaa Vilkunas roll i delegationen är alldeles speciell – han hade åtagit sig ett underrättelseuppdrag av CIA. Vid den här tidpunkten var det inte lätt för västmakterna att bilda sig en bra uppfattning om läget i Kina. Vilkuna hade fått en minneslista av CIA:s representant som han förvarade i sitt baggage. Pinsamt måste det ha varit för den erfarna underrättelsemannen från kriget att värdarna i sin genomgång av hans saker upptäckte listan och fotograferade den. De avslöjade inte sin upptäckt för Vilkuna utan sände fotot åt KGB i Moskva. I ett senare skede avslöjade KGB-mannen Viktor Vladimirov för Vilkuna att Moskva känner till hans CIA-uppdrag i Kina och fick därmed en obehaglig hållhake på honom.
Rautios anteckningar
Vilken roll hade då den politiskt oberoende kompositören Matti Rautio i delegationen? Han förekommer på flera foton men omnämns sällan i de andra delegationsmedlemmarnas anteckningar, med undantag för hans aktiva medverkan i den kulturella uppföljningen av delegationsbesöket på hemmaplan. I boken antecknas att Ritva Arvelo och Georg Backlund föreföll att genuint njuta av de ständigt återkommande operaföreställningarna medan Pentti Haanpää hängde med men kom med kritiska och ironiska kommentarer om den kinesiska operakonsten. Men var fanns den klassiska musikens företrädare Matti Rautio?
Efter att ha läst boken började jag fråga mig för i min hustrus släkt om min svärfar möjligen efterlämnat några anteckningar från resan. Av en lycklig slump hittades faktiskt hans kortfattade nästan dagliga anteckningar från resan, i allt 68 almanackblad, anteckningar som alltså inte varit tillgängliga för bokens författare.
För Matti Rautio var resan en kulturell upptäcktsfärd utan politiska biavsikter. Han var delegationens yngsta medlem och hörde som 30-åring till en annan generation än delegationens ledning. Mitt intryck är att han hade ett delvis separat program och mottogs under den långa rundresan i Kina av musikledare, kompositörer och aktiva musiker samt företrädare för teater, bildkonst och folkkultur. Från konserter och operaföreställningar gjorde han ofta anteckningar i notform – tydligen för att bevara intrycken för sitt eget kompositörsarbete. Därtill förekommer regelbundet i anteckningarna kinesiska bokstavstecken. För Matti Rautio var operaföreställningarna mycket intressanta och han gjorde jämförelser av operatraditionerna i de städer de besökte.
UKK:s Kinaintresse
Han har nitiskt också antecknat värdarnas föreläsningar om hur konsten i och med revolutionen skulle tala massornas språk. Ja till och med hur revolutionskämparna klistrat dikter på sina gevär. Egna kommentarer till värdarnas revolutionssäljande föreläsningar har han inte gjort med undantag för funderingar om hur det nya Kina kommer att förhålla sig till västerländsk klassisk musik. Vad vet de om Sibelius?
Av det gigantiska 1 maj-firandet låter han sig imponeras med 600 000 medverkande – människor och fanor i strikta rader och med blåsmusik och trummande med den allra bästa exakthet. Och Mao själv utstrålande ungdomlig kraft och förtroendegivande lugn i Himmelska Fridens port!
Intressant är att Matti Rautio besökte Minoritetsfolkens kulturinstitut som samlat in folkmusik från 47 olika etniska grupper, bland annat tibetaner, mongoler, uigurer och koreaner. Jag får intrycket att enhetskulturella strävanden ännu inte förekom, utan energin var inriktad på att verkställa revolutionen och rensa ut borgerliga tendenser.
Folkrepubliken Kinas intresse för Finland de första åren efter revolutionen måste ses i ljuset av de nya makthavarnas behov att etablera sig internationellt. För Finland måste Kinaintresset ses i samma sammanhang som den efterkrigstida skötseln av Sovjetrelationerna. Detta bekräftas av att Kinaaktiviteterna nästan upphörde då kommunisterna i Moskva och Peking bröt med varandra.
Intressant är att Urho Kekkonen upprätthöll ett personligt intresse för Kina under hela sin presidentperiod utan att någonsin lyckas besöka landet – trots aktiva försök att hitta ett politiskt acceptabelt läge. Också ur den synvinkeln är Sylvis resa värd sin osedvanliga uppmärksamhet.
För mig och min fru har Matti Rautios medverkan i kulturresan varit ett tacksamt tema i åtskilliga diplomatiska samtal med nutida företrädare för Folkrepubliken Kina.