Målvakten kunde styra undan bollen enbart med blicken – om litteraturens flört med fotbollen
Med magisk realism skrev Eduardo Galeano om sin favoritsport. Vladimir Nabokov, däremot, fördärvade sin karriär som målvakt genom att skriva poesi under sena nätter. En sak är säker: också på parnassen spelas det fotboll.
Av allt som genom åren skrivits om fotboll står sig alltjämt uruguayanen Eduardo Galeanos Fotbollens himmel och helvete (1995) som det överlägset bästa, i alla fall om man ser saken rent litterärt.
Så var Galeano (1940–2015) också i övrigt en stor författare, ofta nämnd som Nobelpriskandidat och så sent som 2010 mottagare av det prestigefyllda Stig Dagerman-priset.
Till innehållet är hans bok närmast en encyklopedi, med fria betraktelser över fotbollens alla centrala begrepp, dess förgrundsgestalter och mest minnesvärda tilldragelser.
Till tonen och stilen är den dock så utpräglat latinamerikansk att den ibland slår över i magisk realism – som i porträttet av gamle ryske målvaktsfantomen Lev Jasjin:
Denne jätte med sina långa spindelarmar, alltid klädd i svart, visade upp en ren stil, en avskalad elegans som föraktade alla överflödiga gester och spel för galleriet. Han brukade stoppa kanonskott med ena handen som en kniptång, som klämde ihop vilken som helst projektil, medan resten av hans kropp stod orörlig som en klippa. Han kunde också utan att röra sig styra undan bollen enbart med blicken.
Det är nästan så att man börjar undra om den magiska realismen som genre inte bara har sina rötter i religionens mirakelberättelser utan också i gammaldags fotbollsreferat.
Galeano är annars välgörande fri från fotbollens heta känsloyttringar, han faller inte ens för frestelsen att hålla på ett visst lag eller sitt eget land. Hans passion är så att säga platonisk: den har ett högre föremål och riktar sig till fotbollen i sig, dess skönhet och glädje, varhelst de än uppträder.
Åren har gått och med tiden har jag funnit mig i den jag är: en som ödmjukast tigger om god fotboll. Jag går genom världen med mössan i hand och ber på fotbollsarenorna:
– En snygg passning, för Guds skull. När den goda fotbollen plötsligt uppstår inför mina ögon tackar jag för miraklet, utan att bry mig det minsta om vilket lag eller land som har bjudit på det.
0-0-matcher
Samtidigt är det en sorts totalhistoria Galeano skriver, med vaken blick för fotbollens sociala och politiska dimensioner. Men också för hur den – åtminstone i hemlandet Uruguay – genomtränger tillvaron på alla nivåer, ända ned i utommänskliga: Var gång landslaget ska spela en match, det spelar ingen roll mot vem, håller hela landet andan och politikerna och sångarna och marknadsförsäljarna tystnar en stund, och de älskande gör paus i sin älskog och flugorna slutar surra.
Själv säger sig Galeano ha varit en storartad spelare, men bara om natten, i drömmen: ”På dagarna var jag den värsta klantskalle som någonsin har setts på någon av mitt hemlands otaliga fotbollsplaner.”
Mycket till fotbollsteoretiker är han heller inte. Den ultradefensiva, ingenjörsmässiga filosofi, som Sveriges Lars Lagerbäck kommit att personifiera, skulle han med all säkerhet ha avvisat som ett attentat mot den vackra och fria fotbollen. 0-0-matcher är, anmärker han, rent grafiskt ”två gapande munnar, två gäspningar”.
Ska någon kritik riktas mot Galeanos bok är det att han gott kunde ha varit mer frikostig med referenser till sina fotbollsintresserade författarkollegor. Nu inskränker han sig till det välkända exemplet Albert Camus, som ju påstås ha sagt att han hellre gick på fotboll än på teater och som i ungdomen själv vaktade målet i ett universitetslag.
Nabokovs karriär som målvakt
I synnerhet tycker man att Vladimir Nabokov, gammal målvakt även han, skulle ha försvarat en plats i boken. I den självbiografiska Tala, minne (1951) berättar han, i lite samma anda som Galeano, om sin tid som burväktare i Cambridge och motsäger där på ett uppfriskande vis den gängse uppfattningen om målvaktsposten som den minst eftertraktade platsen i laget.
För Nabokov var det tvärtom: han ville när han anlände till Cambridge ingenting hellre än att stå i mål – och det just för statusens skull:
I Ryssland och de latinska länderna hade denna ädla konst alltid omgetts med en gloria av särskild glans. I ensamt majestät, helt oberörd följs den hyllade målvakten på gatan av hänförda småpojkar. Som föremål för hjältedyrkan kan han tävla med matadoren och flygarässet. Sweatern, kepsen, knäskydden, handskarna som sticker fram ur höftfickan på kortbyxorna skiljer honom från det övriga laget. Han är den ensamma örnen, mysteriernas man, den siste försvararen. Fotografer, vördsamt på knä, knäpper honom just när han kastar sig i hela sin längd utmed mållinjen för att med fingertopparna rädda ett lågt, blixtsnabbt skott, och hela stadion vrålar i beundran medan han ett ögonblick eller två ligger utsträckt där han föll, med nollan alltjämt ospräckt.
Snart fick dock Nabokov se denna förföriska bild grusad; redan vid den här tiden handlade brittisk fotboll mer om hårt lagarbete än att visa sig på styva linan. Missnöjet med
❞ Galeano är annars välgörande fri från fotbollens heta känsloyttringar, han faller inte ens för frestelsen att hålla på ett visst lag eller sitt eget land. Hans passion är så att säga platonisk: den har ett högre föremål och riktar sig till fotbollen i sig, dess skönhet och glädje, varhelst de än uppträder.
Nabokovs insatser växte, hans målvaktsarbete tappade också i koncentration av att han allt oftare tillbringade nätterna med att skriva dikter och anlände till matcherna med huvudvärk.
Där han stod mellan målstolparna förlorade han sig också alltmer i poetiska drömmerier:
Jag var mindre målvakt än väktare av en hemlighet. Med korslagda armar lutade jag mig mot vänstra målstolpen och njöt av att med slutna ögon lyssna till hjärtats slag och känna regnet strila över ansiktet och höra, på avstånd, de ljud från det pågående spelet som sporadiskt nådde mig och tänka mig själv som en fabulös exotisk varelse förklädd till engelsk fotbollsspelare, en person som skrev vers på ett språk som ingen förstod om ett fjärran land som ingen kände till. Inte att undra på att jag inte var särskilt populär bland mina kamrater.
Fotbollen och poesin
Men måhända är det verkligen så att poesiskrivande och fotboll är oförenliga storheter? Man kan i alla fall notera att medan prosakonsten äger ett flertal betydande fotbollsskildringar – med Nick Hornbys självbiografiska Fever Pitch (1992) som den kanske mest kända – är det tunnsått, för att inte säga alldeles tyst, i poesin när gäller fotboll.
Obestämda bollskildringar förekommer visserligen här och var. Homeros återger i Odysséns sjätte sång hur Nausikaa med sina tärnor underhöll den strandsatte Odysseus med sång och bollekar – de senare för dock tankarna mer till Idlaflickornas uppvisningar än till fotboll.
Likaså har ingen mindre än Rainer Maria Rilke visat intresse för bollen som form och lek. Det skymtar fram i Orfeussonetterna, men framför allt i den dikt där han tyckte sig bäst ha förverkligat sitt poetiska program vid tiden för Neue Gedichte (1907), ”Der Ball”.
Inte heller den – som numera finns i fin svensk översättning av Malte Persson – har dock något med fotboll att göra. (Däremot blev den en gång föremål för en lika rolig som orättvis sågning av författaren och fotbollssupportern Bengt Anderberg: ”Excellent julklappsvers när man tagit ut satsdelarna.”)
Ett lysande undantag från ovanstående ska dock till sist noteras. Vid ett besök på Hällby ungdomsfängelse 1959 skrev Tomas Tranströmer – efter att ha sett internerna spela fotboll på rastgården – en haiku som i all sin korthet rymmer både en social och existentiell dimension och som man gärna vill tro att Eduardo Galeano skulle ha tagit med i sin bok, hade han bara känt till den: De spelar fotboll. Plötslig förvirring. Bollen flög över muren.