Coronapandemin – handslagets slut eller bara ett kort avbrott?
Under pandemin slutade vi skaka hand. Men mycket talar för att sedvänjan är mera svårutrotad än så, för handslaget är ett sätt att mätta vår ”känslohunger”, konstaterar den brittiska paleoantropologen Ella Al-Shamahi.
Jag hade aldrig tänkt på hur jag hälsade, men i samband med covid-19 blev det förstås aktuellt. Jag träffade inte många utanför familjen här i London och det gällde att vara ytterst försiktig, som vi vet, också på avstånd. Men hur hade jag brukat göra innan? Skaka hand? Säga hello … goddag? Det berodde på personen i fråga.
Under coronakrisen besökte jag min tandläkare. Han hade munskydd. Då jag skulle gå sträckte han fram sin armbåge. Aha, det var en så kallad elbow bump, en armbågshälsning, han väntade sig att vi skulle utföra. Det hade blivit ett av de trendiga sätten under pandemin att säga goddag och adjö. Handskakning förekom inte.
Jag minns nu också att min far en gång berättade att han på ett besök i England på 1950-talet sträckte fram handen mot engelsmännen och fick en ytterst förvånad blick till svar. På den tiden gällde det att böja huvudet och säga ”How do you do”.
Mycket engelskt!
Vi närmar oss troligtvis nu en tid då vi igen kan träffa människor fritt. I en fascinerande nyutkommen bok, The Handshake, kan vi läsa om hur otroligt olika sätt människor runtom i världen och långt tillbaka i tiden har haft att hälsa på varandra. The Handshake är skriven av Ella Al-Shamahi, akademiskt utbildad biolog och paleoantropolog i London, specialist på Neandertal och uppvuxen i Birmingham. Hon erkänner själv att hon som muslim inte skakade hand när hon var ung; män och kvinnor skulle ju inte ha fysisk kontakt. Hon hälsade med handen på bröstet, eller förklarade att hon inte alls skakade hand. Ibland var hennes lösning att ta på sig handskar! ”Men i dag kramar jag gärna”.
Hon noterar i boken att då covid-19 först drabbade England och USA i februari 2020, var många kolumnister i pressen förtjusta. Nu behövde man inte längre tänka på att skaka hand! Själv var hon road; det var mycket engelskt. Fransmännen kysser varandra, italienarna omfamnar varandra, men allt man oroade sig över här – i England således – var om man borde eller inte borde hälsa och skaka hand.
Neandertalarna skakade hand
I många länder har kyssen varit den vanligaste hälsningen, och det är underhållande att läsa författarens långa lista över samhällen där man hälsar med en välkomnande kyss eller med flera kyssar. I Fjärran Östern är det vanligt med två, tre kyssar. I Afghanistan med åtta till och med. Hur har det blivit så?
Frågan är svår att svara på, menar författaren, men passionen för kyssen som sådan är mera förklarlig. Våra läppar är speciellt känsliga. Vi får läsa att i Jemen hälsar man, tar den andras hand och kysser den, och motparten gör detsamma. I Bangladesh och Indien förekommer det också att fötter blir kyssta.
Handskakningen är uråldrig och neandertalmänniskan gjorde det, skriver Al-Shamahi. I Fjärran Östern var och är den fysiska kontakten med främlingens hand tabu medan den i många samhällen tillfredsställer individens ”känslohunger”. Hon hade erfarenhet av det själv och berättar att under pandemin medgav många av hennes vänner att de gjorde vad de inte borde ha gjort, helt enkelt för att de hade ett stort behov av tröst.
Emmanuel Kant kallade våra händer människans ”yttre hjärna” och händerna hjälper oss att kommunicera också våra känslor.
De bästa och värsta handskakningarna
Al-Shamahi serverar oss också historia på ett informativt och underhållande sätt. I kapitlet ”Historiens bästa handskakning” möter vi en samling kända politiker vilkas sammanträffanden och möten vi i en del fall känner till. Den 19 november 1985 skakade USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens Michail Gorbatjov hand – ett handslag med symbolisk betydelse som ledde till slutet på kalla kriget.
Kapitlet ”Historiens sämsta handskakning” beskriver ett stort antal negativa möten då två händer möttes i en tom gest. Om f.d. president Trumps konstigheter skrevs det ofta och jag kommer ihåg att då Trump och Hillary Clinton möttes i den tredje valdebatten bröt man mot traditionen att skaka hand, likaså 2020 då Joe Biden debatterade med Trump.
Den bedrövligaste historien här handlar om president William McKinley i USA. Han var passionerad handskakare. Den 6 september 1901 besökte han världsutställningen i Buffalo, New York. Han sträckte fram handen till en man som ville hälsa på honom. Mannens högra hand var inlindad och McKinley trodde han var sårad och sökte mannens vänstra hand i stället. I bandaget fanns en pistol och mannen sköt McKinley som avled.
Det hävdas i dag, skriver Al-Shamahi, att allt färre skakar hand. Speciellt unga människor är inte intresserade. Men hon tror ändå inte att det är slutet för handskakningen. Vi ser handen avbildad i grottor från förhistorisk tid, grekerna skakade hand på slagfältet och romarna vid giftermål. Vi har gjort det så länge att det inte upphör.
Jag skulle gissa att det stämmer. Men glöm svettiga, lortiga händer. Covid-19 har åtminstone haft en fördel. Handtvätten!
De österbottniska förlagen, distributörerna, tidskrifterna och litteraturföreningarna samlas under ett och samma tak. Bokens Hus i Vasa är tänkt att vara en oas för de som jobbar med litteratur.
På Ansasgatan i Vasa invigdes Bokens Hus på onsdagen. Litteraturaktörerna vill med huset skapa ett litterärt rum för de österbottniska förlagen, tidskrifterna, litteraturföreningarna och, självklart, författarna.
– Målsättningen är att vi tillsammans med aktörer som jobbar med litteratur får en fysisk samlingsplats. Vi har länge haft behov av en litterär salong, säger Anna-Lena Palomäki, vd och förläggare på Boklund.
Palomäki säger att Bokens Hus inte uttryckligen är skapat för läsarna, utan är tänkt att vara en oas för de som på något sätt jobbar med litteratur.
Hela Boklunds verksamhet, det vill säga förlaget Scriptum, förlaget Boklund Publishing och distributören Boklunds lager och näthandelverksamhet, som tidigare varit utspridd i staden, kommer att finnas under ett och samma tak framöver.
Även Svenska Österbottens litteraturförening, Horisont, Tidskriftscentralen, Fredsposten och Finlands svenska litteraturföreningar håller som bäst på att flytta in i de nya lokalerna.
– Litteraturföreningarna måste förnya sig och de diskussionerna kan vi föra här, säger Palomäki.
Från festival till bokföring
I Boken Hus kommer det att finnas möjligheter att ordna diskussioner, kurser och mindre evenemang. Bland annat ordnas det i september en skrivarkurs med författaren Eva Frantz och någon gång under hösten en skrivarworkshop för unga tillsammans med författaren Ellen Strömberg.
Under Konstens Natt hoppas de ha öppet hus och i något skede kan det bli aktuellt med en outlet av böcker.
– Vi håller även på med planeringen av festivalen Litteratur och Retur. En del av det programmet kommer att ordnas här, säger Christian Lång, verksamhetsledare på Svenska Österbottens litteraturförening.
Lång hoppas att Bokens Hus kommer att ge nya idéer, inspiration och kreativitet hos de litterära aktörerna. – Vi erbjuder också bokföring och rådgivning om man vill ge ut på eget förlag. Den ekonomiska biten kan många behöva hjälp med, säger Lång.
Gänget bakom Bokens Hus planerar även att bygga en ljudstudio som kan användas för att spela in ljudböcker och poddar, och har ett avtal med boktjänsten Storytel.
På den litterära kartan
Palomäki vill se ett tätare samarbete mellan de lokala litteraturaktörerna och författarna, och vill skapa bättre förutsättningar för den österbottniska litteraturen. Palomäki menar att det inte finns en konkurrens mellan de litterära aktörerna i Österbotten, utan att man stöder varandra.
– Här finns många aktiva och vi vill gemensamt sätta Österbotten på den litterära kartan, säger Palomäki.
– Vi vill lyfta den litterära profilen i Österbotten, men hur det ska ske får vi se, säger Lång.
Palomäki säger att Bokens Hus bygger på privata initiativ, och inte har någon extern finansiering.
– Umgänge är det viktigaste, inte att det ser snyggt ut.
Boklunds hyr dock ut utrymmen till andra aktörer.
Boklund distribuerar böcker från cirka 70 små finlandssvenska förlag och egenutgivare till återförsäljare och bibliotek i Finland, samt till privatkunder över hela världen.