Förbaskade racercyklister ... och flanörer

En tid för länge sedan fanns det bara en slags cyklar som kallades höghjulingar. På dessa mekaniska mojänger cyklade män sävligt i eleganta kläder, höga hattar och ansade mustascher. Precis som modet har utvecklats genom åren har också cykeln gjort det.

Min första cykel var en mörkröd skönhet med silvriga inslag och klingande ringklocka. På den svävade jag ner för lagom branta backar med håret fladdrande. Att cykla ger en känsla av frihet och jag cyklar ännu gärna. Min favoritrutt går från Hertonäs strand mot Marudd förbi Kasberget med trevliga låga ljusrappade tegelhus och gatunamn som Prinsvägen och Askungens väg hämtade ur sagornas värld. När jag på våren med näktergalar och koltrastar i mängder och magnifik fågelsång vill fotografera blommor och fåglar är det bekvämare att promenera än att hoppa av och på cykeln.

På den smala grusvägen som är en gemensam gång- och cykelväg skall både flanörer, hundar i koppel, barnvagnar och cyklister samsas. Racercyklisterna har full rätt att komma vinande i färgglada kläder och veva på med sina muskulösa ben och hjässor krönta av snygga hjälmar med ett slags kon riktad bakåt. Hjälmen lär sänka luftmotståndet med mindre än en promille. De förbaskade fartdårarnas racercyklar har heller inga ringklockor. Man hör ju dem inte komma. Fabrikörer av cykelringklockor kan inte ha det för fett. Men för att inte bli kallad förbaskad flanör borde jag vara mera observant då jag i inspirationens iver helt slumpmässigt vinglar till vänster och höger över grusvägen när jag ser något vackert som jag vill föreviga. Utan att se mig för ett dyft utgör jag en fara för både eget och de irriterade cyklisternas liv.

Det hände en gång när jag skulle zooma in svanen som ruvade i strandbrynet nära Tammelundkanalen att jag faktiskt hörde en cykel komma, en sån där som kallas fatbike med stora grova däck som surrar som tusen humlor. Jag steg naturligtvis åt sidan.

– Hej, sa den snygga cyklisten, drog en tvärnit så att gruset sprutade och räckte mig mina röda handskar som han sett mig tappa. Så här efteråt kan jag säga att män på en fatbike är verkliga prinsar, artiga och vänliga. Det där jag skrivit tidigare om racercyklister kanske bara är struntprat.