Flickornas Stadi Cup är tillbaka
Passa! Spring! Ställ dig här! Skjut! Så låter det på Stadi Cup som den här veckan samlar över 6 000 fotbollstjejer i Helsingfors. ”Det är jätteroligt att få se dem spela igen”, säger tränaren Nina Ahlström vars lag åkte på en brakförlust på torsdagsmorgonen.
EM för herrar kör i gång den här veckan. Den som hoppar över resan kan vältra sig i nästan 1 800 matcher i Helsingfors då Stadi Cup ordnas.
Med andra ord: den här veckan är en enda blöt fest för vänner av fotboll.
Blött är också det nyklippta gräset i Tali, när domaren blåser i gång matchen mellan Sibbo-Vargarna och Helsingforslaget PPJ på torsdagsmorgonen.
Den mest iögonfallande skillnaden mellan 8-åringarna och landslaget är kanske att tjejerna är färre på plan. De spelar fem mot fem för att alla ska få känna på bollen och vara delaktiga i spelet.
Inkast existerar heller inte. Går bollen ut på långsidan är det inspark som gäller.
Det ska också nämnas att vissa föräldrar kutar fram och tillbaka längs sidlinjen och hojtar sin syn på vad deras döttrar borde göra i olika lägen.
Den som lyssnar noga hör att Jessica Roukokoski viskar något i sin lagkamrats öra. Hon avbryts mitt i meningen.
– Byte! ropar tränaren Saku Silfver, vars yngre dotter har klängt sig fast vid hans fötter.
Jessica bänkar sig vid vattenflaskorna och fortsätter där hon blev: – Saku, vi kommer att vinna. Matchen är bara några minuter gammal. Det är mållöst, men redan nu förstår Jessica varåt det barkar.
Hon har knappt öppnat korken på sin flaska innan Melanie Souranto rinner igenom på kanten och petar in bollen vid främre stolpen. 1–0-målet firas anspråkslöst med en spurt hem till målvakten Peppi Järviölä som vill göra en high five.
Först när Sibbo-Vargarna sätter 3–0 är gesterna vildare. Jessica flyger upp i luften och viftar med armarna.
På läktaren sitter Sofie Päivänsalo. Hennes dotter Stella spelar i det PPJ som gång på gång plockar bollen ur nätmaskorna.
– Det är jättespännande. Jag pratade nyss med en förälder och vi sa i en mun att vi står här och sparkar i luften som om vi själva var på planen.
Intresset för fotboll har smittat från brodern Axel och systern Daniela till familjens minsting.
– Du ser att hon spelar med nummer 24. Det passar perfekt för Axel hade också det numret, så Stella har kunnat ärva hans väska.
Färre i publiken
Stadi Cup är Europas största turnering för tjejer och i år strålar hela 6 000 spelare samman. Den här gången deltar bara finländska lag, inga svenska eller estniska som 2019 då turneringen senast ordnades.
– Man ser att det pågår en pandemi eftersom det är färre människor i publiken. Vi har också avgränsat områden mellan planerna, så bara tränare och avbytare får vara där, säger Minna Kauppinen, verksamhetsledare och hjärnan bakom turneringen.
– I helgen väntar vi oss lite av en rusning. Det är många som vill kolla på fotboll när det har varit ett långt uppehåll.
Lär sig finska
När domaren signalerar att matchen är slut har Sibbotjejerna tryckt dit tio mål. En rödkindad Melanie Souranto sätter sig i skuggan och river upp grästuvor. Hon tittar på mamma som upprepar HBL:s fråga: Hur många mål har du gjort?
– Sju, säger hon och vänder bort blicken.
Hon skäms inte. Tvärtom. Hon suger på karamellen att hon senare får berätta om målkalaset för sin storebror Lucas, som även han spelar fotboll i de blågula Vargarna.
För Melanie är fotbollen mer än bara att sparka boll, säger mamma Charlotta. Båda föräldrarna talar svenska hemma och laget är hennes inkörsport till finskan. Några ord har hon redan samlat på sig – själva grenen, jalkapallo, och hennes position, oikea laita, högerytter.
Hur gör du om tränaren säger något som du inte förstår? – Jag tittar på hur de andra gör.
Det bästa med fotboll är enligt henne att få spela match. Och som hon har väntat på det. Senast flickorna deltog i en turnering var förra sommaren. De flesta har ställts in på grund av covid-19.
Sibboflickorna gräver fram slantar och går i väg mot kaféet. Melanie Souranto är sugen på en mockaruta med strössel.
Också PPJ:s tjejer tuggar i sig mellanmål. Får man tro deras tränare, Nina Ahlström, är de nedslagna efter förlusten.
– Ja, de är jättetrötta. Efter första matchen som vi vann med 6–3 var de fulla av energi. Nu vill de bara gå hem, säger hon.
Vad kan du som tränare göra då? – Muntra upp dem. Betona allt de gör bra. Och säga att det viktigaste är att kämpa tillsammans.
Dagen lär bli lång för flickorna. I stekande solsken ska de spela fyra matcher med bara en avbytare. Och inför nästa match har de bestämt att kepsarna, som flera spelare bar i öppningsmatchen, får ryka.
Mycket tid att hänga läpp har laget inte. Nästa match börjar alldeles strax och Ahlström ställer upp trattar. Dem ska spelarna dribbla igenom för att värma upp.
– Det är jätteroligt att få se dem spela igen. Under vintern har vi bara tränat men det är en helt annan grej att spela match, säger Nina Ahlström.
Som Stella Päivänsalos mamma Sofie säger:
– Det handlar inte bara om att vinna eller förlora, utan också om äggsmörgåsen i pausen. Hela upplevelsen av att spela turnering.