Det nya normala är samma gamla vanliga
Varje generation, och det går nu för tiden allt fler generationer på en av de gamla (min älskade dotter verkar se schatteringar som är osynliga för mig), har sitt eget sätt att etablera sin särart. Förr var det ofta musik som folk lyfte fram, och man kunde få höra att om man inte sett Sex Pistols live så kunde man helt enkelt inte förstå en generations upplevelse. Antingen det eller om man varit och sett Pet Shop Boys på Ruisrock 2013, vilket som.
Nu för tiden krävs det dock starkare mediciner. Nu räcker det inte med en speciell musikupplevelse, utan nu är varje ögonblick historiskt. Ingen kan väl ha undgått talet om det ”postpandemiska” alternativt ”det nya normala”, som av allt att döma kommer att vara ack så annorlunda från det gamla normala. ”Du fattar inte min generation, farsan, vårt normala är ett helt nytt normalt!” skriks det nu i slott och koja. Och så går man där, och undrar hur det nu kommer sig att det nya normala känns så likt det gamla normala, även om det tydligen är så radikalt annorlunda.
Jag menar, ta nu till exempel detta med möten. I det nya normala skulle det ju bli bättre, och de gamla mötena bytas ut mot nya, digital-hybrid transformativa möten. Och vad fick vi? Samma gamla möten, men man måste koka sitt eget kaffe och köpa sina egna bullar. Visst är det trevligt att slippa ta på sig byxor, men vete fan om detta är den mötesrevolution de antydde var här?
Det tragiska med vår postpandemiska nya normala värld verkar med stor sannolikhet vara att det varken är så nytt eller väldigt mycket post-något-som-helst. De rika har igen blivit rikare, vi har fler möten snarare än färre, och även om en del av oss kommer att fortsätta jobba hemifrån kan man ju fråga sig hur mycket som egentligen ändras? Förr var man sur på irriterande kollegor, nu är man sur på sin irriterande familj. Fördelen med kollegorna var dock att man slapp dem när man åkte hem. Det nya normala verkar således som mer av det gamla, en intensifiering snarare än en transformation.
Det är säkerligen för tidigt att säga detta, men det hindrar ju sällan en professor: Vi må vara nära att överleva vår stora kris, men samtidigt har vi förslösat den. Vad vi genomlevt de senaste 18 månaderna var en fantastisk möjlighet att förändra vårt sätt att arbeta, men mycket tyder på att det hela bidde en tummetott. Jovisst, vi kan Zoom och Teams bättre än förr, men vad förändrades egentligen? Samma gamla möten, samma sätt att tänka kring tid, samma önskan till kontroll, samma rädsla för det okända …
Det vi kanske måste acceptera som resultat av en av de största globala kriserna vi, som inte genomlevt ett krig har upplevt, är att vi inte lärde oss så särskilt mycket. Visst snackade vi om nya sätt att arbeta, samtidigt som vi snällt väntade i Zooms väntrum, men liksom arga punkare som blev reklamare och ämbetsmän måste vi kanske acceptera att det nya normala bara är … samma gamla vanliga.
”Vad fick vi? Samma gamla möten, men man måste koka sitt eget kaffe och köpa sina egna bullar.”
SKATTER Inkomstskattens progressivitet har diskuterats en del. Dels har man föreslagit att kommunalskatten skulle bli progressiv, dels har man velat skärpa progressiviteten för kapitalinkomstskatten.
Att det är rättvist att betala skatt på inkomster och att denna skatt väl kan vara progressiv har ju framhållits många gånger, men det tål upprepas: Det någon förtjänar är inte hans egen förtjänst utan beror på omständigheterna och det är många i samhället som bidrar till resultatet utan att själva alltid få stor utdelning. Och utan samhällets infrastruktur och annat skulle dagens höginkomsttagare och företag knappast kunna verka och göra sina vinster. Skatt på egendom är däremot moraliskt tvivelaktig; det är detsamma som långsam konfiskering och strider mot mångens rättsuppfattning.
Hur drabbar då progressiv inkomstskatt personer i olika inkomstklasser. Dämpar den arbetslusten?
Vi tar som exempel en person i hög chefsposition eller med specialistkunskaper och en månadslön på 36 000 euro. Företaget går bra och han beviljas en löneökning på 4 000 euro utan att arbetstiden ökar. Antag att marginalskatten är 75 procent. Personen får då 1 000 euro mer i handen, per månad. Dem kan han använda för att förgylla vardagen, för den tidigare lönen torde redan i sig räcka till för livets uppehälle. Hans timlön stiger, fastän obetydligt.
En lägre avlönad person eller en medelinkomsttagare måste för att klara av bostads- eller andra lån ta extra jobb. Han arbetar i medeltal fyra timmar per dag utöver sitt ordinarie arbete. Om han på sin ordinarie lön betalar 30 procent skatt och marginalskatten är 50 procent förtjänar han visserligen totalt mer per månad, men hans timlön sjunker.
Då vår tid är en begränsad tillgång, det dyraste vi har, är det få som utan nödtvång tar på sig extra arbete. Det finns naturligtvis de, för vilka en hög bruttolön och rikedom är livets högsta mål. Men många skulle nog, om de hade ekonomiska möjligheter och arbetsavtalen tillät, prioritera andra saker och arbeta mindre. Så en sänkning av progressiviteten, vilket ger löntagaren mera i handen, skulle inte nödvändigtvis vara ett incitament för större arbetsinsatser, i synnerhet inte för dem som toppar inkomststatistiken. Föreslog inte vår stora ekonomiska guru, Björn Wahlroos, att man skulle börja beskatta fritiden i stället, för att få folk att hållas kvar i arbete?
Och frågan om det är staten eller kommunen eller några nya välfärdsområden som uppbär skatt är oväsentligt för skattebetalaren. Det viktigaste är att skatterna används till fromma för medborgarna i landet och inte till nationella skrytprojekt, militär upprustning eller för någon liten samhällsgrupps lyxliv. Motsättningen mellan stat och kommun är konstgjord. Staten har inga egna pengar – allt kommer från de skatter av olika slag som samfund och fysiska personer betalar. Statens och kommunernas företag är också slutligen medborgarägda inkomstkällor. Ur den gemensamma kassan delas sedan pengarna ut enligt behov. Somliga kommuner behöver stöd, andra är nettobetalare.
På samma sätt finansieras olika institutioners – polisens, domstolarnas, fängelsernas, försvarets – verksamhet ur en gemensam kassa via budgeten. Det är bara Yle som bär upp en öronmärkt skatt.
Att progressiv inkomstskatt liksom många andra skatter orsakar skatteplanering och skatteflykt, så länge skattelagstiftningen är bristfällig, är en annan femma. Här hjälper bara en internationell harmonisering av all beskattning och eliminering av skatteparadisen. Skattmasen måste därför tänka pragmatiskt och i vissa fall vara återhållsam och i andra fall klämma till där det är lätt – till exempel fortsätta med skatt på fastigheter och en del annan egendom.
JAN-ERIK INGVALL Helsingfors