Det normala undantagstillståndet

Hur frihetstörstande är vi finländare? Vem har nerver att börja leva ut i takt med en stigande vaccinationsgrad och sjunkande incidens? Förr eller senare måste samhället kuva sin rädsla och ta pandemismällen på hakan i medeltida anda – detta medger även överläkarna.

Vågar vi inte öppna vårt samhälle då de allra flesta väl blivit vaccinerade kommer vi inte att våga öppna upp över huvud taget, noterar Hanna Nohynek, överläkare på Institutet för hälsa och välfärd, tillsammans med Eero Hirvensalo, överläkare och medicinalchef på Helsingfors universitetssjukhus.

Om någon låter bli att vaccinera sig och insjuknar ska inte samhället känna samvetskval – det handlar ju om individens egna beslut, betonar Hirvensalo i Iltalehti. Han tillägger att det i hans eget tycke vore hög tid att öppna för kulturevenemang, och gör en parallell till trafiken, där en nollriskpolicy med restriktioner avsedda att eliminera alla dödsfall skulle få orimliga följder.

Det ser hoppfullt ut inför semestersäsongen. På tisdag lär en del restriktioner luckras upp, huvudstadsregionen har lämnat ”spridningsfasen”. Frihetens vindar fläktar över hobbyer, motion och restaurangliv – speciellt i Nyland. Ändå ska vi inte ta ut alla svängar genast, snarare bevara sund respekt för viruset. EM i fotboll är en riskfaktor. Incidensen stiger i värdstäderna S:t Petersburg och Köpenhamn. Som riskfaktor lär resandet dock förbli blygsamt till följd av drakoniska krav. Måttet börjar vara rågat inom turism och kultur, som har behandlats som myndigheternas lydiga redskap. Många längtar efter att få träffa familj, släkt och vänner på andra sidan havet.

I fjol fick regeringen hård kritik då gränserna läckte som en italiensk hockeymålvakt. Med betydande uppoffringar och självdisciplin har Finland pressat ner smittalen. Incidensen faller, snart har merparten av riskgrupperna fått dubbla vaccin. Målet förblir en täckningsgrad på 70–80 procent bland alla finländare över 16. Samtidigt är det orealistiskt att försöka stoppa all smitta, i all evighet. Vi måste lära oss att leva med riskerna, betonar de tongivande överläkarna.

Dagen då de flesta finländare har vaccinerats – kommer samhället då att börja ta smällen från covid-19 på hakan? Hur fogliga eller rädda förblir vi då, var går gränserna? Bakom oss har vi ett drygt år av oinspirerad och stagnerad tillvaro. Pallar vi med ytterligare X antal månader, rentav åratal av restriktioner?

Då sommaren hägrar bultar en försiktig puls till i samhällskroppen. Vi släpar oss ut ur lägenheten, till stranden eller ut på stan. Vilken legitimitet har begränsningarna ifall de återvänder i höst? Är vi inte besökare – utan mentala fångar – i det så kallade nya normalläget? Vänjer vi oss med att leva som oengagerade medlöpare, i pragmatismens namn?

Hirvensalo och Nohynek sätter fingret på en öm punkt. Hur och när ska vi avveckla restriktionerna, återgå till fulla medborgerliga friheter? Säkerhet och hälsa är okontroversiella värden, de ses som absolut goda. Men risken är samtidigt att vi blir blasé, att vi tappar livsgnistan och i trygghetsknarkande anda accepterar för långtgående åtgärder. Den liberala rättsstaten kan inte normalisera ett undantagstillstånd.

Pandemin har avslöjat att vårt intresse för oinskränkt, demokratisk frihet är begränsat, åtminstone då känslan av trygghet och hälsa står på spel. Det lilla livet har dragit det längre strået. Det finns ingen samhällelig masspassion för att markera sina fulla demokratiska friheter. Då framstår man bara som en libertariansk viktigpetter som ställer sig på tvärs med samhället – och på kuppen allierar sig med marginella krafter som drivs av dunkla motiv.

Hittills har vi ändå inte varit för fogliga då våra rättigheter satts på undantag. Också framöver måste vi ha beredskap för att möta nya virusvarianter och klusterutbrott. Tacksamt har vi raljerat över det brokiga sällskapet av pandemiskeptiker, vaccinkritiker och nyandliga profeter som leker katt och råtta med polisen. Men medan den väluppfostrade medelklassen lever sitt kokongliv och betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning väcks frågan: är det bara foliehattarna som har demokratiska reflexer? Förr eller senare måste vi agera djävulens advokat och ta upp obekväma, skavande argument. Var det verkligen så himla pjåkigt i det gamla Östtyskland?