Don Sebastian och de elvas gäng
Korruption har alltid hört till vardagen i Österrike. Men den senaste tidens avslöjanden om smutsigt spel på högsta nivå har varit för mycket till och med för de toleranta österrikarna.
Korruption är ett fenomen som en nordisk medborgare sällan eller aldrig behöver uppleva i sitt hemland. När jag första gången flyttade till Wien var jag därför helt oförberedd på hur man förväntades bete sig i vissa vardagliga situationer.
Jag ville omregistrera min bil och tänkte mig att det skulle gå lätt och snabbt. Men nej. Lokalen var full av kunder som väntade. Ibland öppnades en dörr, en tjänsteman visade sig, och dörren stängdes igen. Inget hände. Efter en längre stunds köande kom jag fram till en lucka och framförde mitt ärende. Jaså, ni vill ha österrikiska registerplåtar, sade damen bakom luckan i misstänksam ton. Ja då blir det att fylla i de här blanketterna och sedan lämna in dem till mig. Varsågod. Efter en timme hade jag inte kommit längre än att jag återlämnat de ifyllda blanketterna och fått höra att jag kunde återkomma om två veckor. Adjö!
En vän som bott länge i Österrike sade att jag borde ha talat med honom först. Jag borde nämligen ha trängt mig fram till luckan förbi alla andra, presentera mig som Doktor X och med hög röst kräva att få träffa filialchefen. Då skulle alla dörrar öppnas och på tumanhand med chefen skulle jag räcka honom mina ansökningspapper samtidigt som jag med den andra handen tog upp en konjaksflaska ur min väska och diskret ställde den på golvet bredvid hans skrivbord.
Det knepet lyckas alltid, försäkrade min vän.
Jag fick mina plåtar, men den erfarenheten och andra liknande under årens lopp har gjort att vardagskorruption av alla de slag inte längre chockerar mig – i Österrike, visserligen. I Finland skulle jag förstås bli oerhört upprörd. Våra länder har ju olika samhälleliga traditioner.
Som mångårig wienare har jag därför iakttagit de otaliga korruptionsskandalerna inom politiken de gångna åren med jämnmod. Ja, det är ju så där politiker beter sig i det här landet, vad annat kan man vänta sig. Det har varit min och andras reaktion ända tills nu, när den kolossala omfattningen av den institutionella korruptionen på regeringsnivå har avslöjats. För mig och de flesta österrikare är det här en vändpunkt.
Aldrig förr i republikens historia har en förbundskansler blivit föremål för en brottsundersökning tillsammans med finansministern, två före detta finansministrar, en före detta justitieminister, en regeringstjänsteman, två högt uppsatta statstjänstemän, två ledande politiker och en bankchef som står regeringen nära. Mot dessa elva personer har allmänna åklagaren inlett förundersökningar som misstänkta för brott – i en del fall handlar det om korruption, i andra fall om mened eller hindrande av rättvisa.
Det är verkligen en historisk vändpunkt. President Alexander van der Bellen såg sig tvungen att hålla ett tal till nationen där han uppmanade regeringsmedlemmar att hålla sig till god sed och påminde dem om att de svurit en tjänsteed.
Vad har medlemmarna i detta "de elvas gäng" gemensamt? De hör alla till det konservativa Folkpartiet ÖVP eller står partiet nära. Det som började som en utredning i ett parlamentsutskott av korruption inom det högerpopulistiska Frihetspartiet FPÖ har nu förvandlats till en katastrof för förbundskansler Sebastian Kurz och hans ÖVP. Utskottsförhören har avslöjat ett nätverk av maktmissbruk och korruption inom regeringspartiet där Kurz alltmera framstår som gudfadern i en maffiafamilj. Det ena avslöjandet efter det andra visar hur iskallt och beräknande han och hans gäng har använt sig av smutsiga trick för att befästa sin maktposition.
Kurz och hans fraktion inom ÖVP slår nu vilt omkring sig. De anklagar åklagarämbetet för att ha en politisk agenda och komma med grundlösa påståenden för att fälla regeringen. Den visan är till och med för mycket för många ledande ÖVP-politiker, som varnar Kurz för att undergräva folkets förtroende för rättsväsendet. Därifrån är vägen inte lång till en orbánisering av Österrike.
❞ På tumanhand med chefen skulle jag räcka honom mina ansökningspapper samtidigt som jag med den andra handen tog upp en konjaksflaska ur min väska och diskret ställde den på golvet bredvid hans skrivbord.