Klumpen i halsen kommer att finnas där

Något den finska tränarstaben och spelarna hela tiden poängterat inför den historiska premiären är att man inte får bli för tagna av stundens storhet och allvar. Budskapet har varit att gå ut, njuta av läget och lämna allt ute på planen.

Att Finland lämnar allt de har ute på planen är en självklarhet. Ett sammansvetsat kollektiv har vandrat en evighetslång väg från att ha varit ett utskrattat och hånat landslag till att vara något som kan kallas folkkärt, åtminstone bland delar av befolkningen.

Detta är ett lätt lag att gilla. Finns inga divor, ingen onödig mallighet och ingen som får specialtillstånd att göra något andra inte får. Sköna och artiga killar hela vägen.

Markku Kanerva har med en pedagogs träffsäkerhet sållat fram spelare som han tycker att fungerar på och utanför planen. Med sin fingertoppskänsla har han fått fram det allra bästa ur sina spelare i flera års tid. Snarast en bragd med tanke på hur desorienterat och dysfunktionellt Finland var under Mixu Paatelainen och i synnerhet Hasse Backe.

Det är ibland svårt att förstå att i princip samma spelare som Backe och Paatelainen hade till sitt förfogande gör sitt jobb så bra att 2–2 eller 1–1 mot Ukraina känns som två tappade poäng i VM-kvalsammanhang.

Vägen har varit lång, mödosam och för att använda båtspråk full av grynnor. Kanerva och hans stab har med säker hand navigerat Finland förbi grund och fällor.

På den vägen har många spelare snabbt vuxit till ikoner och förebilder. Gemensamt för den ölgillande Hradecky, den ständigt leende Arajuuri, den allvarsamme Sparv och den rätt lågmälda Pukki är att de alla fyra är yrkesmän uti fingerspetsarna utrustade med pulserande blåvita hjärtan. Precis som alla andra i truppen.

En för alla, alla för en. Det är Finlands devis då nationen står inför något vi inte tidigare upplevt. Damerna gjorde det för 16 år sedan för första gången och har bara missat ett EM sedan dess.

Kontinuitet är något eftersträvansvärt. Inte bara i fotboll utan inom många andra områden i livet.

Var med i Radiosportens EM-sändning på fredagen och fick frågan om hur Finland ska kunna gå från att vara en hockeynation till att bli en fotbollsnation.

Jag svarade att det är framgång och kontinuitet som krävs. Att det inte blir en engångsföreteelse.

Kontinuitet och metodik är något som genomsyrar allt Kanerva och övriga inom landslaget gör.

Rutiner, metodik och kontinuitet utgör en väldigt trygg bas att stå på för spelarna då de går in i ett sammanhang de aldrig varit med om tidigare.

Rutin får man bara av att spela men det här laget är så sammansvetsat att det är svårt att se att de skulle vika ner sig. Det kan mycket väl hända att Danmark vinner men billigt lär inte hemmanationen komma undan.

Andreas Kraul från Danmarks radio var med i samma sändning i Radiosporten och sade att han tror att Danmark vinner med 3–0 eller 4–0 och att detta Danmark är det bästa landslaget nationen haft på benen sedan 1980-talet. Inte alldeles lite sagt med tanke på vilka storheter som spelade in Danmark på fotbollskartan för nästan 30 år sedan.

Utmaningen är enorm men det är något som detta landslag visat att de gillar. Att få slå ur underläge och rubba de större.

Vet inte om de finska spelarna klarar av att njuta på Parken på lördag kväll men jag tror faktiskt att väldigt många av dem kommer att ha en rejäl klump i halsen då Vårt Land spelas upp inför match. Samma gäller för tusentals och åter tusentals finska supportrar.

Att få höra nationalsången i de här sammanhangen fanns inte på kartan för fem år sedan. De här spelarna har gjort något väldigt få trodde var möjligt.

Nu är det bara att gå ut och ge järnet och njuta av belöningen. En belöning de verkligen förtjänat.

”Att få höra nationalsången i de här sammanhangen fanns inte på kartan för fem år sedan. De här spelarna har gjort något väldigt få trodde var möjligt.”