Hallå Danmark, nu är vi här – vi er blå og vi er hvide!
Enligt en uppskattning är det 3 000 finländska fotbollsfans i Köpenhamn det här veckoslutet. Var är alla? Och hur som helst är det ändå långt till siffrorna den galna sommaren 1992 då danskarna åkte över till Sverige.
En sak behöver man greppa. Inget är normalt i år och inte var det det i fjol heller. Det är coronatester överallt och instruktionerna för både utoch inresa är både mångordiga och förbryllande. Folk är allvarligt sjuka, folk har dött och det är kris i ungefär samtliga samhällsfunktioner. I Finland. I Danmark. Överallt.
Trots omständigheterna har tusentals finländare tagit sig till Köpenhamn den här helgen.
Jag flög på fredagsmorgonen med en Airbus finska supporters. Andra åker tåg, kör bil, ror och kanske simmar. Tänkte själv att äntligen, nu bär det av, rockenroll och allt det där, det blir dyrt men det är EM-fotboll, nu ska här väsnas lite.
Icke.
Tystnad på flygplatsen
Klockan 7 på morgonen på Helsingfors-Vanda flygplats talade jag med en uleåborgare som åkt nattåg. Karln verkade pigg och uppåt.
– Få se nu. Först till Köpenhamn och sedan på match till St. Petersburg. Dit ska jag med buss, säger han.
Munskyddet har varit på i tio timmar. Det skaver bakom örat. Karln säger att han slumrat på nattåget i cirka 40 minuter.
Finland spelar i Ryssland mot Ryssland på onsdag. Uleåborgaren har några intressanta dygn framför sig.
En annan ung man är från Joensuu. Det är lite oklart om han också ska till St. Petersburg. Det låter som om allt nog skulle lösa sig. Att det kommer en uppenbarelse och att fyrk finns. Han är törstig men får först på flyget veta att konjaken inte längre flyger i molnen. Ingen alkohol på flyget, alltså.
Jag har upplevt flygplatsen öde men då var det slutet av 1970-talet och byggnaden ett frimärke jämfört med dagens terminaler. Nu har coronan gjort sitt och tystnaden är öronbedövande.
En skojig sak är att fotbollströjorna som ändå syns i terminalen inte längre är modell Messi, Bayern München eller Argentina. Det är Huuhkajat. Och så är det en man som går omkring i en blå baskettröja.
På natten har någon i supporterskaran ringt puben på flygplatsen, den första man ser efter säkerhetskontrollen. Oak Barrell – Ektunnan. Tanken lär ha varit att övertyga personalen om att här ska det drickas mängder av öl klockan 8 på morgonen och därför är det bäst att öppna krogen. Diskussionen lära ha varit lång men svaret nej. Puben är stängd. Fotbollsfansen går snällt till kaféet runt hörnet – och dricker öl. Kanske två personer betalar för en kaffe.
Finländarna syns inte
När Danmark åkte på EM till Sverige var det sommaren 1992. Ett krigshärjat Balkan hade ställt till det och fotbollens takorganisation skickade plötsligt danskarna norrut över sundet. Med fotbollslaget åkte en hop roliganer, danska fotbollssupporters. Det var tider det. Och alla vet hur den sagan slutade. Nu har danskarna gjort så många storturneringar att bara den, en fotbollsturnering, knappast väcker stort engagemang. På teve säger det gamla affischnamnet Michael Laudrup artigt att danskarna ska gå till slutspelet. Det är väl då den danska fotbollsfebern stiger.
För ett år sedan skulle finländarna i dag ha varit dubbelt så många i Köpenhamn. Det är en trist insikt. Och när jag vandrar på Köpenhamns gator får jag verkligen leta efter blåvita dårar som ylar. Faktum är att sådana inte finns. I alla fall inte den här dagen, inte mitt på dagen. Det kan vara annorlunda i morgon när det är matchdag.
Här och var skymtar en snygg blå
vit landslagströja, en t-tröja med texten Rivelino och Huuhkajats svarta bärkassar. Man kan höra finska i mataffären och vid hotellen men inte annars. I ett gathörn snappar jag upp finlandssvenska men då inte heller de här personerna flaggar för Huuhkajat försvinner de snabbt i folkvimlet.
Ingen ansvarsperson
Euforin och känslan av att något nästan ofattbart är i görningen är där men det är inte direkt påtagligt. På charterflyget till Köpenhamn, ett av många, någonstans över ett den glittrande Östersjön, ställer sig en kille upp och kräver allsång. ”Oi Suomi on!”
– Vem är reseledaren, ansvarspersonen? Inte kan vi sitta tysta hela flygningen. Här ska sjungas!
Tyvärr är det ingen som ansluter. Alla har munskydd och blåbärssoppa i pappmuggen. Mannen får i alla fall sitta kvar inne i flygplanet.
Samma sak på en parkering utanför flygplatsen Kastrup. Kön till ytterligare ett obligatoriskt coronatest är lång. ”Oi Suomi on!” inleder en annan person och det är lovande.
Ingen ansluter. Vi köar vidare, bara.
Men nu är vi här. Och vi är många. Äntligen är det fotbollsEM.