Essäistiskt om djurparker och dårhus
Marjo Levlins nya videoverk som handlar om djur och människor är förankrat i akademiska teorier om maktutövande men lyckas vara lättillgängligt utan att för den skull banalisera.
KONST
Marjo Levlin
Ellipsis Galleri Huuto, Kalevagatan 43 (innergården). Till den 20.6.
Ellipsis är namnet som Marjo Levlin gett sin nästan halvtimme långa film som ursprungligen skulle ställas ut på Galleri Huuto för ett år sedan. År 2021 känns den mer relevant än någonsin, trots att dess tema – inspärrning – varit ett ämne som väckt mycket akademisk diskussion i flera decennier, alltsedan Michel Foucaults tid.
Som Levlins titel låter förstå är detta ämne dock långt ifrån slutbehandlat. Genom att döpa verket till en synonym för uteslutningstecken, ”...”, gör konstnären det klart att man inte kan eller ska acceptera den redan skrivna historien som ett avslutat narrativ. En ellips antyder att något lämnats bort eller förblivit osagt, men den kan också indikera att en fortsättning följer. Båda dessa innebörder har en relevans i Levlins videoverk, vars narrativ utformats lite som en fortlöpande tankekedja. Det sätts ju aldrig riktigt en punkt när man tänker, utan den inre monologen och individens associationer är fortlöpande, de strömmar fram ...
Levlin arbetar med idéhistoria, och har till exempel i videoverket Dividual Individual (2017) behandlat de eugenikprojekt som inte alltför länge sedan löpte amok i Norden. I Ellipsis ligger fokus på människors behandling av mentalt sjuka eller avvikande personer, samt på djurparkernas uppkomst.
Greppet är poststrukturalistiskt: vinklar man sin analys på rätt sätt kan allt ses som ett fängelse. Levlin aktar sig dock för att dra alltför klumpiga paralleller, utan bygger upp sitt verk kring en essä som skickligt argumenterar för att det sätt på vilket konstnären valt att granska historien är det rätta.
Verkets styrka är just dess välskrivna manus, som obehindrat och lätt slingrar sig fram som en porlande bäck, än hit, än dit, men alltid med en klar riktning. Monologen är välbearbetad och logisk, och framförs på en behaglig finska av konstnären själv samtidigt som en gedigen engelsk textning flimrar förbi nederst i bilden.
En stor del av narrativet utgörs av historiska fakta, och det är i sättet på vilket dessa kombinerats som innebörderna uppstår. Ett mentalsjukhus i Korsholm, en elefant vid namn Pepita som hatade lukten av alkohol, panoptikonarkitektur, animationen Bambi, Solkungens menageri, ett kvarlämnat tyg i en finländsk svampskog ... I Ellipsis hör allt detta samman. Ordet essä har ju sitt etymologiska ursprung i det franska
❞ Fula djurparker varvas med vackra, dimmiga landskap, och resultatet blir att det groteska och brutala i elefanters, giraffers, noshörningars och apors torftiga inhägnader på zoo synliggörs till max.
ordet för ”försök”, och en god essä kan tänkas vara just det: ett ärligt och välformulerat försök att analysera och skapa nya kopplingar. Levlin är långt, långt ifrån den första som kritiskt granskar djurparker, eller som redogör för de horribla sätt på vilka sjuka människor behandlats (och till viss mån fortsättningsvis behandlas).
Tankarna går till exempel till konstnärsduon Gustafsson & Haapojas projekt Museum of Nonhumanity (2016-) med mycket liknande frågeställningar, Yi-Fu Tuans något bortglömda bok Dominance and Affection (1984) och till Marta Bogdanskas arkivprojekt Shifters (2005). Referenserna är alltså mångsidiga, men så är också detta slags teoretiskt förankrade analys något som bygger vidare på andras tankar och skriverier, precis som all forskning gör.
I den visuella delen av Ellipsis kombinerar Levlin väldigt vardagligt filmade scener med lite mer extraordinära bilder. Fula djurparker varvas med vackra, dimmiga landskap, och resultatet blir att det groteska och brutala i elefanters, giraffers, noshörningars och apors torftiga inhägnader på zoo synliggörs till max. Valet att inte försöka skapa estetiskt tilltalande bildmaterial i dokumentationen av lidande djur är lyckat, för det för fram hur vanligt det är att vi människor tar saker och ting för givna. Och när man granskar historien ser man med chockerande klarhet hur det som varit ”vanligt” ofta varit förfärligt. Genom att skapa konst som analyserar tidigare generationers sätt att förhålla sig till världen skapar Levlin något som är relevant här och nu.