Kärlek och sorg i Esbonatten
Orgelnatt och aria-festivalens nästa konstnärliga ledare Tuomas Katajala stod för hjärtskärande tolkningar av klassiska arior i Esbo domkyrka.
KLASSISKT Orgelnatt och aria Tapiola Sinfonietta. Ville Matvejeff, dirigent, Tuomas Katajala, tenor. Mozart, Wagner, Tjajkovskij. Strömmad konsert från Esbo domkyrka 10.6.
Det kan inte ha varit ett lätt uppdrag att planera en konsertserie för hela sommaren, trots att kulturfältet lärt sig leva med stor osäkerhet det senaste året. Åtminstone i juni strömmas konserterna på Orgelnatt och aria-festivalen från Esbo domkyrka, men förhoppningsvis får publiken komma in i kyrkan senare i sommar.
Det är alltid en glädje att höra Tapiola Sinfonietta, denna gång i en mindre konstellation. Särskilt i uvertyren till Mozarts Idomeneo andades gruppen tillsammans som ett instrument. En liten fördel med en onlinekonsert är att få uppleva dirigentens ansiktsutryck och rörelser på nära håll. Ville Matvejeff behärskar ett brett spektrum av gester och leder gruppen med mycket energi.
Tuomas Katajalas mäktiga röst lyste i arian från Idomeno, ”Fuor del mar”, men samtidigt saknade jag en viss finess denna gång. Orkestern kompenserade med rätt nyanserad frasering som blev mycket dramatisk. Sedan började Katajalas hjärtskärande tolkning av Lenskis aria från Tjajkovskijs Eugene Onegin och plötsligt var jag helt såld. Katajala har inte bara en förträfflig sångröst och gedigen teknik, utan också modet att gå djupt in i tolkningen.
Sällan hörda arrangemang
Under coronaepidemin har det varit ett nöje att få lyssna till hur orkestrar världen över lyfter fram mera sällan hörda pärlor för mindre besättningar. Mozarts Adagio och fuga för stråkinstrument och Carl Stegmanns arrangemang av Mozarts kända c-mollfantasien (ursprungligen skriven för solopiano) hör till dessa.
De dynamiska kontrasterna saknas i någon mån under en strömmad konsert, liksom individuella instruments klangfärger. Med strömmade konserter kan man alltid också fråga sig hur mycket av ljudupplevelsen som härstammar från själva artisterna och hur mycket som är ljudteamets förtjänst. I varje fall öppnade Stegmanns version mina öron för de olika temorna i fantasin. Att Tapiola Sinfonietta formade varje gest vackert skadade inte heller.
Konserten avslutades med Wagner, vilket fick mig att börja längta efter Tölöoperans utlovade premiär på Valkyrian som skulle ha ägt rum i höstas. Preludiet ur Parsifal i kammarorkesterarrangemang av Matthias Fletzberger utföll mycket tillfredsställande. Än en gång blev Parsifals gripande aria, präglad av smärta och ångest, ett triumferande nummer för Tuomas Katajala, som i höst tar över det konstnärliga ledarskapet för hela festivalen efter Erkki Korhonen som lett Orgelnatt och aria sedan 2016.